Levla upp teckenspråket

I söndags åkte jag och min kollega Rigmor upp till Västanviks folkhögskola utanför Leksand för att delta i en veckas teckenspråkskurs. Eftersom jag varit där tidigare på kurs så visste jag ungefär vad som väntade men senast jag var där så var det höst/vinter så det här med sommarkurs var nytt för mig. Tidigare år har denna kurs varit två veckor men detta år så hade de provat en annan variant, med en veckas kurs, något som passade oss bra eftersom vi då kunde kicka igång läsåret och värma upp teckenspråket inför ytterligare ett arbetsår på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade.

Om jag nu ska försöka sammanfatta denna vecka så är det som vanligt pirrigt och nervöst innan man kommer dit. Ska jag förstå vad de tecknar, vilken nivå/grupp kommer jag hamna i och kommer jag ha möjlighet att ta till mig av nya moment och kunskap? I vanlig ordning inleddes veckan med en aulasamling och sen samlades vi i preliminära grupper utifrån vad vi ansökt om för nivå. Under eftermiddagen tränade vi sedan grundläggande övningar och blev iakttagna och kontrollerade och under kvällen blev vi sen permanent planerade i en nivå/grupp. Jag och Rigmor blev kvar i vår D-grupp tillsammans med sju andra deltagare och sen inleddes en vecka med fyra lektioner per dag med bl.a följande innehåll: Svenska städer och europeiska länder, flertal på teckenspråk, perspektivbyte, topik, AP/FY, genuina tecken, avläsning, bokstavering m.m m.m. Vi fick också träna på att översätta en saga (rödluvan och vargen) till teckenspråk och sen filma oss själva för att se hur vi jobbade med perspektiv och placering samt beskrivande och berättande text. Kul och lärorikt! Under inspelningen av rödluvan så passade jag även på att filma in en ny presentation av mig själv. Jag gjorde en liknande vid min senaste kurs i november 2013 så jag tänkte att det kunde vara kul att jämföra och (ev.) se någon utveckling hos mig själv. Så här kommer min nya presentation. Ni som är förstår vad jag berättar får gärna komma med feedback:

2013:

2017:

Tre tredjedelar

Så var det dags att summera och knyta ihop säcken efter tre års hårt arbete med vårt skolutvecklingsarbete på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, Tullängsgymnasiet, RGTU. Men vadå knyta ihop tänker du, skolutveckling tar väl aldrig slut? Nej det gör det förvisso inte men från och med idag så tar mitt uppdrag slut. Jag kliver av från den roll jag har haft som kvalitetsutvecklare bredvid vår rektor Anders Adamson och jag väljer att inte fortsätta eftersom detta arbete dels siktade på en vision för vårterminen 2017 och dels för att denna roll hängde tätt samman med just Anders som chef och ledare. En lärdom som jag tyvärr kommit fram till de senaste två månaderna, detta efter att Anders valde att sluta.

Nu skulle jag kunna välja att redovisa i detalj hur det gått och analysera våra resultat efter allt enkätmaterial och alla intervjuer vi samlat in och gjort. Men det kommer jag inte göra. Är du nyfiken på det resultatet så kan du läsa på bloggen rgtu.se där jag försökt sammanfattat allt eftersom vi fått in våra resultat. Nej här kommer nu att följa en högst personlig reflektion utifrån min egen magkänsla där jag vill sätta ord på vad jag tycker varit allra mest lyckat och framgångsrikt i vårt treåriga arbete, helt utan kritiska glasögon på, det ska jag nu unna mig.

Var och en av tredjedelarna har förstås haft sin egen charm, sina utmaningar och hinder. Men jag måste säga att den allra tuffaste tiden har varit denna sista termin då jag sett våra förändringar börja slå rot och ge effekt i verksamheten men organisationen i stort inte kunnat ge svar på hur/om vi kan fortsätta vårt arbete. Jag har själv slitit med att försöka ”hålla i och hålla ut” fram till målsnöret, något som har varit lite av ett mantra för mig under mina år som kvalitetsutvecklare i skolan. Men nu anser jag att jag gått i mål och lämnar över organisation och det systematiska kvalitetsarbetet till rektorerna som nu får ta över stafettpinnen.

Så vad har vi då lyckats med under dessa år – enligt mig – jo jag tycker vi har:

  • ökat samarbetet mellan yrkeslärare och lärare i gymnasiegemensamma ämnen.
  • varit transparenta och öppna med vårt arbete, bl.a genom bloggen och #RGTU på twitter.
  • ökat likvärdigheten för våra elever då det kommer till mentorskap eftersom vi är färre mentorer nu som samarbetar mera.
  • byggt upp en bra struktur på ITSlearning för planering, dokumentation och uppföljning kring var och en av våra elever (RGTU Dokumentation). Där finns studieuppföljningar, dokumentation av utvecklingssamtal, ev. extraanpassningar och F-varningar samt all information om och kring elevernas APL/praktik.
  • totalt förändrat möjligheterna för eleverna att komma ut på sin APL/praktik. Med en ny vecko-organisation över APL-veckorna, en APL-samordnare med superkrafter och samarbete mellan mentorer och yrkeslärare har vi tagit APL/praktiken på RGTU till nivåer ingen trodde var möjligt när vi började.
  • hittat ett system för att på ett bra sätt ta hand om elevernas situation då ordinarie lärare har korttidsfrånvaro. Med ”vikariestudion” så har vi kommit en bra bit på väg att hitta en hållbart system som ger eleverna tid till studier samtidigt som kollegorna inte behöver få sammanbrott över att behöva täcka upp för varandra vid sjukdom t ex.
  • fått grepp om studieplanerna (äntligen – detta har skett det senaste året – bl. a med hjälp av en studie- och yrkesvägledare med utomjordisk envishet och tålamod). Så nu kan vi fortsätta jobba ytterligare med elevernas individuella planering om de går ett introduktionsprogram. Ett stort utvecklingsarbete har vi kvar där, men grunden är lagd.
  • fått ordning på vårt läsår, vi vet vad som kommer hända och när. Dessutom vet vi nu också vem som ska göra vad. Inte illa va?

Vi ska inte heller glömma bort det gigantiska arbete vi gjorde under första läsåret (14/15) med att fräscha upp både personalens arbetsrum och vissa av lektionssalarna. Ett välbehövligt krafttag som blev ett lyft för den fysiska arbetsmiljön.

Men mest av allt så är det förstås eleverna vi lyckats med. Att stå där på studenten och krama om och lyckönska alla dessa ungdomar som vi jobbat tillsammans med under dessa tre år. Den känslan går inte att beskriva med ord, så därför får bilden på mig och Linnea, en av mina mentorselever, symbolisera det som inte går att skriva. Känslan av att efter hårt arbete gå i mål:

 

Så många proffs

Vände idag hemåt efter en bra dag på jobbet. En känsla som förstås dyker upp då och då hos mig men som nu tyvärr varit frånvarande en längre tid. Men idag så var det ny energi och att alla elever nu äntligen är tillbaka på skolan efter påsklov och en lång APL/praktik-period bidrog förstås till detta.

Dessutom så sköljde en våg av insikt över mig när jag idag fick se massa nya sidor av mina kollegor. Eller se och se var väl en överdrift, jag fick situationer, lärdomar och goda exempel berättade för mig när vi idag samlades för att återkoppla och dela med oss av erfarenheter efter vår senaste omgång med PAR-modellen. Denna organiserade form för kollegialt utbyte i verksamheten som vi nu använt oss av i några år.

Idag ägnade vi en timme åt att lyfta exempel och lärdomar från våra besök hos varandra och insikten över vilka proffs som arbetar i vår verksamhet blev så otroligt klar och tydlig när exempel radades upp från lektionssalar, verkstäder, lastbilshyttar eller andra lärmiljöer där vår skolvardag utspelar sig.

Tänk att det i vår verksamhet arbetar så många proffs: En kan lära eleverna köra lastbil med släp, en kan förklara hur man sammanfogar olika delar/material genom håltagning och gängning, en förklarar hur polära koordinater kan multipliceras, en kan med tålamod av stål igen och igen repetera hur klyvsågen ställs in för korrekta vinklar och längder, en kan utmana och locka eleverna till konversation och kommentarer på engelska i en avslappnad miljö med fokus på att våga tala och uttrycka sig, en spacklar, slipar och tapetserar med mönsterpassning, en teckentolkar lektion efter lektion med byggbegrepp eller komplexa el-kopplingar med pedagogiskt fokus och anpassning efter elevernas behov, en möter eleven som kom tillbaka från APL:n med ett leende och bekräftar att ansträngningen de båda lagt ner har gett resultat, en gör djupa textanalyser med eleverna och får dem att förstå sambandet mellan just denna uppgift och deras framtid på arbetsmarknaden, en strukturerar upp och stöttar och administrerar allt vi måste ha koll på som skola: kurser, poäng, betyg, meritvärden, inriktningsval mm, en vänder och vrider på möjligheterna till anpassningar för sin mentorselev utifrån alla perspektiv du kan tänka dig…. Ja, listan kan göras hur lång som helst…

Så mycket kompetens, så mycket kunskap, så många proffs. Jag visste det förstås redan innan, men idag blev det på något sätt extra tydligt… Ville bara säga det!


Tack Anders

För drygt fem år sen hamnade jag av en slump på en ny arbetsplats, på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, Tullängsgymnasiet, även kallat RGTU. En arbetsplats där jag bara tänkt mellanlanda för att sen söka mig vidare. Men då hade jag inte räknat med att träffa Anders Adamson. Anders var då ganska ny som rektor på RGTU och han ringde mig och informerade om vad jag skulle göra, han gav mig nycklar och arbetsplats och sen körde jag igång som matte- och naturkunskapslärare. En otroligt tuff period i mitt yrkesliv startade och kulturkrocken var enorm eftersom jag nu var tvungen att förhålla mig till en ny miljö med ett nytt språk där jag kände mig okunnig och vilsen.

Efter några veckor vände det dock sakta men säkert och till stor del berodde det på Anders. Vid ett möte några veckor in i terminen så uttryckte jag min stora frustration över situationen för honom, dels över mina egna tillkortakommanden i den nya miljön, men också hur jag upplevde en skolmiljö utan energi och driv. Och han lyssnade, han lyssnade och bemötte mig, funderade och återkom till mig med feedback och efter en tid så blev Anders varm i sina rektorskläder och vi började vår resa. 

En del av den resan bestod av att jag sökte ett halvtidsuppdrag som kvalitetsutvecklare i Örebro kommun. Jag fick uppdraget och ingick i kommunens allra första kvalitetsutvecklargrupp under ett helt läsår. Det var meningen att det skulle bli två år men då klev Anders in och hade andra planer. Med stor beslutsamhet erbjöd han mig att istället arbeta som kvalitetsutvecklare på halvtid enbart på RGTU. Han ville göra en rejäl satsning på att utveckla vår verksamhet och han hade uppmärksammat mitt driv och min kompetens. Och så gjorde vi och startade ett treårigt visionsarbete med fokus på att följa eleverna som kom till oss i aug 2014 och nu i juni tar studenten. 

Vår resa är dock slut redan nu, lite tidigare än beräknat eftersom Anders tagit beslut att ta tjänstledigt från sin rektorsroll. Idag jobbar han sin sista dag på minst ett år och ända sen den där fredagseftermiddagen förra året när han berättade det för mig så har jag försökt förtränga faktum. Men på måndag finns han inte här längre för att stötta och utmana, för att prata och för att lyssna. Då går vi vidare och får fortsätta arbetet tillsammans på RGTU, men utan honom. 

Det är så dubbla känslor idag eftersom jag är så besviken för att han lämnar oss/mig nu – innan avtalat avslut, men jag är ju också så tacksam att jag fick just honom som chef, att han lyssnade och utmanande både mig och verksamheten. Att jag fått en ”släng” av hans superkraft: att se våra styrkor och placera oss på rätt plats, med rätt förutsättningar och rätt omgivning. 

Det var en slump att jag hamnade på RGTU men det var Anders som fick mig att stanna kvar och få göra en resa jag aldrig gjort utan honom. Så…tack Anders! Lycka till! På återseende! Hoppas vi ses på jobbet igen om ett år igen, det finns mycket kvar att göra… 

Fem sjättedelar

Jullov och bara en termin kvar till summering av vårt treåriga skolutvecklingsarbete på RGTU. Ett arbete med målsnöret uppsatt vid studenten 2017. Snart är vi där. Men först väntar en termin med slutspurt och enkäter och utvärderingar för att få svar på hur långt vi kom.

Men som en tidig julklapp och tidigt kvitto fick vi redan sista skoldagen på HT16 en grön ruta av Skolinspektionen. Vi fick alltså ”godkänt” på alla områden som granskats vid deras inspektion i höstas. Redan i våras/somras påbörjade vi dock – all personal tillsammans – att förbereda det dokument med svar på deras frågor som alltid inlämnas innan besöket. Vid besöket genomfördes sen intervjuer med elevhälsan, lärare, elever och rektor som efteråt sammanställdes i minnesanteckningar som utgjorde underlag för bedömningen.

Och vi fick grönt! Bra jobbat alla inblandade – elever o personal. Ett riktigt teamarbete!!

Efter jullovet står vi dock inför en utmaning i organisationen som jag inte riktigt hade räknat med skulle komma så snart. Vår rektor Anders Adamson väljer att sluta och vi kommer behöva ta ett omtag i organisationen med en ny ledare. Vem och hur det blir vet vi inte ännu men vi har hur som helst en bra grund att stå på och en fungerande organisation att vila i. Inte det sämsta!

Efter dialogmötet

Ska försöka mig på en kort sammanfattning av dagens dialogträff kring skolan i Örebro kommun och dess utmaningar i framtiden.

Precis som inbjudan och t-shirtsen på samtalsledarna skvallrade om så är visionen/riktningen att Örebro ska bli ”Topp 25” på SKL:s skolranking 2025. 

”Inte en tävling” som vår programdirektör sa, men visst måste vi på något sätt utvärdera och analysera vår verksamhet för att kunna förbättra den?!

Formen för dagen var att vi inledningsvis var placerade i ”hemgrupper” där liknande kompetenser fanns samlade. Jag satt vid ”lärar-bordet”. Efter bikupa två och två så samlade vi våra tankar och sorterade ut våra viktigaste områden, dessa blev:

  • Renodla rollerna i skolan. 
  • Jobba med ledarskap i alla nivåer.
  • Krav och förväntningar, på elever, på lärare, på skolledare.
  • Satsa på lärares lärande, kollegialt, på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.
  • Skolorganisationen (styrkedjan) måste vara tydlig och jobba för samma sak.

Efter fikat blandade vi upp oss och ca två personer från varje hemgrupp hamnade i en ”expert-grupp” där vi fick föra fram våra punkter. Nu samtalade förskollärare, lärare, förskolechefer, rektorer, elevhälsa, verksamhetschefer och politiker med varandra. Intressant – faktiskt första gången jag hamnat i en sådan diskussion/dialog med det tvärsnittet av olika erfarenheter, kompetenser och bakgrund. 

Max Jakobsson, moderator för dagen, hade bett oss att noga lyssna på varandra och jag tycker nog att det är den känslan jag starkast tar med mig från eftermiddagen: det fanns en stor vilja till att lyssna och lära av varandra.

Vad expertgrupperna redovisade tar alltför mycket plats för att skriva ner här och detta kommer också att levereras i en rapport från dagens dialogträff någon gång runt december månad.

Men eftersom det här är min blogg så kommer här det JAG tar med mig från dagen:

  • Det som glädjer mig mycket är att jag tycker att många/alla pratade om långsiktighet och tålamod. Håll i och håll ut – mina käpphästar – hördes från flera håll.
  • Teamtanken på alla nivåer – att vi måste renodla och stötta varandra. Att göra det vi är bäst på. Att stötta skolledare med det som de behöver och att stötta och avlasta lärare så att vi kan vara just lärare.
  • Att det är viktigt att politiken ska försöka hitta kommunala mål för skolan som ska harmoniera med de nationella målen, allt för att minska spretigheten och hålla fokus på det som verkligen är viktigt.
  • Vi måste bli en attraktiv arbetsgivare för att säkra kompetensförsörjningen i skolan. Genom att satsa på generös kompetensutveckling kan vi locka och behålla de kompetenser vi behöver.

En sista reflektion kring själva SKL:s mätning och de mått som påverkar utfallet i rankingen. I samtalet som avrundade dagen utkristalliserades två framgångsfaktorer:

  • En nyckel för att lyckas med målet ”Topp 25” är att lyckas med att ta emot våra nyanlända elever och ge dem förutsättningar till måluppfyllelse (både avseende kunskaps- och värdegrundsuppdraget).
  • Styrkedjan. Vi måste alla dra åt samma håll och huvudmannens mål måste vara kända i alla nivåer. Vi måste veta var vi ska och våga välja bort det som inte leder oss dit.

Med det sagt så ser jag fram emot den stora sammanställningen som kommer framöver och kommande dialogträffar där jag hoppas dialog och ord blir plan och handling. Att projekt blir till process och att vår samverkan gör skillnad för den enskilda eleven.

topp25-svart

Topp 25 2025

Igår fick jag programmet inför dialogträff med Topp25 2025 dit jag är inbjuden. Ett samtal inför en satsning på skolan i Örebro kommun och kunskapsresultaten i densamma. 

Jag blev ombedd inför mötet att fundera över frågeställningen  ”Vad tycker du, utifrån din profession/ditt uppdrag, är viktigt för att höja skolresultaten i Örebro kommun?”

Detta kräver ju att jag verkligen funderar och reflekterar kring mina lärdomar och erfarenheter dels från mitt uppdrag som kvalitetsutvecklare övergripande i Örebro kommun och dels som kvalitetsutvecklare på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade Tullängsgymnasiet. 

Så här kommer mitt svar på frågan ovan:

  1. För att höja skolresultaten i Örebro kommun så tror jag först och främst att vi måste ha en långsiktighet och förstå att skolutveckling tar tid. Vi måste sätta upp långsiktiga mål och hålla fokus. Lättare sagt än gjort men för att stötta skolledare i detta så tycker jag att alla rektorer ska ha en kvalitetsutvecklare i sitt team som del av sin tjänst stöttar och hjälper rektor att hålla fokus på långsiktigheten och filtrera uppgifter när det regnar utmaningar och vardagliga problem.
    —-
  2. Lärare ska få vara lärare. Uppdraget måste renodlas och stödfunktionerna stärkas. Vi ska göra det vi är bra på och uppdrag och utmaningar ska hanteras av ”rätt” person. Jag vill att vi lyfter ut mentorskapet till specialiserade mentorer som inte ska vara lärare utan kan vara personer med annan bakgrund och utbildning. Mentorerna ska hantera planering, uppföljning, utvecklingssamtal och föräldrakontakter.
  3. Det kollegiala samarbetet måste öka. Vi ska lära av varandra och våga utmana oss själva eftersom det är vad vi gör i undervisningen som gör skillnad. Med kollega-handledning efter tex PAR-modellen så kan vi kliva in i varandras klassrum och få till ett pedagogiskt samtal kring vad vi gör och varför.
  4. Feedback till eleverna är avgörande för hur det går och vilka resultat vi får. När vi som lärare systematiskt börjar ge feedback till eleverna utifrån kursplaner och kunskapskrav så blir det synligt vad nästa steg är och först då kan vi se hur det går och var vi är på väg. Hos oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade har vi i år inför F5 – Feedback var femte vecka för att påminna och synliggöra vikten av att undervisande lärare kommunicerar med eleverna kring var de är och hur det går och vart de ska.
  5. Vi måste se till att elever som är i behov av särskilt stöd får sin utbildning i en anpassad lärmiljö där specialkompetens finns för att möta deras behov. Att ta fram SAK-miljöer (särskilt anpassade kommunikativa miljöer) i vår region kommer gynna elever med en språknedsättning, men kan även komma att användas för att stärka kompetensen kring specialpedagogik i kommunen för samtliga skolor.
  6. Skolan måste också fundera på vad vi INTE ska göra. Idag ramlar det mesta in i skolans sfär. Vi måste jobba med föräldrasamverkan för att dra upp linjen mellan skolan och hemmets ansvar. Vi ska samverka, inte ta över varandras uppdrag. Det måste finnas ett filter både politiskt och organisatoriskt där skolledare stöttas i att välja bort och inte behöva springa på alla bollar. Detta hänger nära samman med den första punkten ovan där långsiktighet måste prioriteras.

Dessa punkter är lärdomar och erfarenheter som jag gjort de senaste åren i mitt arbete som kvalitetsutvecklare och i samtal med mina kollegor i allmänhet men med min rektor Anders Adamson i synnerhet. I augusti 2014 satte han upp en vision för vårt skolutvecklingsarbete och med den i fokus arbetar vi varje dag och gör val i vardagen som ska leda oss dit.

Innan jag slutar kommer en liten bonus. Örebro växer så det knakar och skollokaler behöver byggas, renoveras och anpassas. Detta leder till en flyttkarusell som förstås påverkar verksamheternas möjlighet till långsiktighet och planering. För att skapa någon slags lugn och ro under kommande år då flera skolrenoveringar behöver göras borde en evakueringsskola byggas. En tillfällig paviljonglösning men med generösa och standardiserade lektionssalar, kontorslokaler och skolgård samt goda kommunikationer. En skola dit grupper/klasser/skolor kan flyttas under en (kortare) period för att iordningställa ordinarie lokaler. Med en evakueringsskola, kanske ute på gamla mässområdet eller på gräsytan längs med Gustavsviksvägen, skulle störningen som ett skolbyte/flytt innebär i elevernas studier minimeras och kunna planeras.

Det var allt tror jag, nu laddar vi för dialogmöte på måndag. Hoppas att möta massor av erfarenheter gjorda av andra personer i sina verksamheter och uppdrag. Ser fram emot det!

topp25

Två tredjedelar

Sommarlovet är igång för våra elever och årets studenter har lämnat skolan. Sakta men säkert börjar jag vänja mig med semester och sovmornar. Skönt. Men sen är det också tid att reflektera lite över var jag nu är i mina tre uppdrag och hur detta läsår varit. Nu när jag fått några dagars distans till vardagens arbete.

Som mentor och mattelärare så har jag arbetat med våra teknikelever på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade. Jag har under läsåret varit mentor för alla våra teknikelever: ettor, tvåor och treor. Sammanlagt 17 stycken. Inför kommande läsår startar tyvärr inte teknikprogrammet p.g.a för få sökande så nästa år blir jag mentor för våra tvåor och treor samt de fyror som är kvar ytterligare ett år.

I min roll som mattelärare har jag enbart undervisat våra teknikettor – i kurserna matematik 1c och 2c. 1c kursen gick vi i mål med före sportlovet medan 2c kursen fortsätter några veckor till efter sommaren. Jag har ju också varit tjänstledig 20 % för att studera teckenspråk på distans. Så alla fredagar detta läsår har jag haft mitt fokus på hemuppgifter med avläsning, teckenförråd och egen produktion av filmer som skickats in för bedömning. En gång i månaden har det varit närträffar då vi haft genomgångar och grupparbeten. Jag är stolt över att jag tog mig tid att gå kursen och eftersom jag har stöttande elever och kollegor så har det förstås varit lite lättare för mig än övriga deltagare som kanske inte befinner sig i en teckenspråkig miljö till vardags så som jag gör.

I mitt uppdrag som kvalitetsutvecklare har det varit ett slitigt år. Många av våra stora förändringar har slagit igenom och krävt mycket arbete. Vår rektor har samtidigt, med stöd från tf rektor, under året haft ansvar för två enheter, både oss på RGTU (Tullängen) men också elever och personal på RGRI (Risbergska) – som ska flyttas över och bli RGRU (Rudbeck) från och med augusti 2016. Tyvärr är dock inte lokalerna på Rudbecksgymnasiet färdiga varför de får tillbringa kommande läsår hos oss på Tullängsgymnasiet. Lite rörigt låter det, jag vet, men det blir säkert bra så småningom när alla kommit på plats och personligen tycker jag det ska bli spännande och roligt att vi blir fler elever och personal på Riksgymnasiet på Tullängen kommande läsår.

Året har förstås inte bara varit slitigt och arbetsamt, året har också levererat statistik och enkätsvar som visar på att vårt kvalitetsarbete börjar ge resultat. Självklart finns mycket kvar att jobba med men så här två tredjedelar in i vår ”visionstid” så kan vi se att vi bl.a lyckats bättre med elevdemokratin, ett mer likvärdigt mentorskap, samt ökat tryggheten hos våra elever. Bra förutsättningar för att få våra elever att nå sina uppsatta mål, lägga en grund för fortsatt lärande samt öka deras framtidstro och möjligheter till egen försörjning.

När vi nästa läsår går in i tredje och sista läsåret i vår ”visionstid” så har vi justerat ytterligare i vår organisation för att nå längre och bli ännu bättre. Mer om detta kan du läsa här>>.

Idag har även en god nyhet nått oss när Jan Sydhoff (särskild utredare och nationell samordnare) kom med sitt betänkande kring kvalitet i utbildningen för elever med vissa funktionsnedsättningar. Där föreslår han att Örebro kommun får anordna Riksgymnasium för elever med grav språkstörning (RgS), något vi kämpat för och hoppats på. Om detta kan du läsa mera här: Debattartikel SvD och här: Utredningen i sin helhet.

Med detta så önskar jag dig en skön och vilsam sommar – på återhörande nästa läsår. Då blir det slutspurt…

Student