Tre tredjedelar

Så var det dags att summera och knyta ihop säcken efter tre års hårt arbete med vårt skolutvecklingsarbete på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, Tullängsgymnasiet, RGTU. Men vadå knyta ihop tänker du, skolutveckling tar väl aldrig slut? Nej det gör det förvisso inte men från och med idag så tar mitt uppdrag slut. Jag kliver av från den roll jag har haft som kvalitetsutvecklare bredvid vår rektor Anders Adamson och jag väljer att inte fortsätta eftersom detta arbete dels siktade på en vision för vårterminen 2017 och dels för att denna roll hängde tätt samman med just Anders som chef och ledare. En lärdom som jag tyvärr kommit fram till de senaste två månaderna, detta efter att Anders valde att sluta.

Nu skulle jag kunna välja att redovisa i detalj hur det gått och analysera våra resultat efter allt enkätmaterial och alla intervjuer vi samlat in och gjort. Men det kommer jag inte göra. Är du nyfiken på det resultatet så kan du läsa på bloggen rgtu.se där jag försökt sammanfattat allt eftersom vi fått in våra resultat. Nej här kommer nu att följa en högst personlig reflektion utifrån min egen magkänsla där jag vill sätta ord på vad jag tycker varit allra mest lyckat och framgångsrikt i vårt treåriga arbete, helt utan kritiska glasögon på, det ska jag nu unna mig.

Var och en av tredjedelarna har förstås haft sin egen charm, sina utmaningar och hinder. Men jag måste säga att den allra tuffaste tiden har varit denna sista termin då jag sett våra förändringar börja slå rot och ge effekt i verksamheten men organisationen i stort inte kunnat ge svar på hur/om vi kan fortsätta vårt arbete. Jag har själv slitit med att försöka ”hålla i och hålla ut” fram till målsnöret, något som har varit lite av ett mantra för mig under mina år som kvalitetsutvecklare i skolan. Men nu anser jag att jag gått i mål och lämnar över organisation och det systematiska kvalitetsarbetet till rektorerna som nu får ta över stafettpinnen.

Så vad har vi då lyckats med under dessa år – enligt mig – jo jag tycker vi har:

  • ökat samarbetet mellan yrkeslärare och lärare i gymnasiegemensamma ämnen.
  • varit transparenta och öppna med vårt arbete, bl.a genom bloggen och #RGTU på twitter.
  • ökat likvärdigheten för våra elever då det kommer till mentorskap eftersom vi är färre mentorer nu som samarbetar mera.
  • byggt upp en bra struktur på ITSlearning för planering, dokumentation och uppföljning kring var och en av våra elever (RGTU Dokumentation). Där finns studieuppföljningar, dokumentation av utvecklingssamtal, ev. extraanpassningar och F-varningar samt all information om och kring elevernas APL/praktik.
  • totalt förändrat möjligheterna för eleverna att komma ut på sin APL/praktik. Med en ny vecko-organisation över APL-veckorna, en APL-samordnare med superkrafter och samarbete mellan mentorer och yrkeslärare har vi tagit APL/praktiken på RGTU till nivåer ingen trodde var möjligt när vi började.
  • hittat ett system för att på ett bra sätt ta hand om elevernas situation då ordinarie lärare har korttidsfrånvaro. Med ”vikariestudion” så har vi kommit en bra bit på väg att hitta en hållbart system som ger eleverna tid till studier samtidigt som kollegorna inte behöver få sammanbrott över att behöva täcka upp för varandra vid sjukdom t ex.
  • fått grepp om studieplanerna (äntligen – detta har skett det senaste året – bl. a med hjälp av en studie- och yrkesvägledare med utomjordisk envishet och tålamod). Så nu kan vi fortsätta jobba ytterligare med elevernas individuella planering om de går ett introduktionsprogram. Ett stort utvecklingsarbete har vi kvar där, men grunden är lagd.
  • fått ordning på vårt läsår, vi vet vad som kommer hända och när. Dessutom vet vi nu också vem som ska göra vad. Inte illa va?

Vi ska inte heller glömma bort det gigantiska arbete vi gjorde under första läsåret (14/15) med att fräscha upp både personalens arbetsrum och vissa av lektionssalarna. Ett välbehövligt krafttag som blev ett lyft för den fysiska arbetsmiljön.

Men mest av allt så är det förstås eleverna vi lyckats med. Att stå där på studenten och krama om och lyckönska alla dessa ungdomar som vi jobbat tillsammans med under dessa tre år. Den känslan går inte att beskriva med ord, så därför får bilden på mig och Linnea, en av mina mentorselever, symbolisera det som inte går att skriva. Känslan av att efter hårt arbete gå i mål:

 

Så många proffs

Vände idag hemåt efter en bra dag på jobbet. En känsla som förstås dyker upp då och då hos mig men som nu tyvärr varit frånvarande en längre tid. Men idag så var det ny energi och att alla elever nu äntligen är tillbaka på skolan efter påsklov och en lång APL/praktik-period bidrog förstås till detta.

Dessutom så sköljde en våg av insikt över mig när jag idag fick se massa nya sidor av mina kollegor. Eller se och se var väl en överdrift, jag fick situationer, lärdomar och goda exempel berättade för mig när vi idag samlades för att återkoppla och dela med oss av erfarenheter efter vår senaste omgång med PAR-modellen. Denna organiserade form för kollegialt utbyte i verksamheten som vi nu använt oss av i några år.

Idag ägnade vi en timme åt att lyfta exempel och lärdomar från våra besök hos varandra och insikten över vilka proffs som arbetar i vår verksamhet blev så otroligt klar och tydlig när exempel radades upp från lektionssalar, verkstäder, lastbilshyttar eller andra lärmiljöer där vår skolvardag utspelar sig.

Tänk att det i vår verksamhet arbetar så många proffs: En kan lära eleverna köra lastbil med släp, en kan förklara hur man sammanfogar olika delar/material genom håltagning och gängning, en förklarar hur polära koordinater kan multipliceras, en kan med tålamod av stål igen och igen repetera hur klyvsågen ställs in för korrekta vinklar och längder, en kan utmana och locka eleverna till konversation och kommentarer på engelska i en avslappnad miljö med fokus på att våga tala och uttrycka sig, en spacklar, slipar och tapetserar med mönsterpassning, en teckentolkar lektion efter lektion med byggbegrepp eller komplexa el-kopplingar med pedagogiskt fokus och anpassning efter elevernas behov, en möter eleven som kom tillbaka från APL:n med ett leende och bekräftar att ansträngningen de båda lagt ner har gett resultat, en gör djupa textanalyser med eleverna och får dem att förstå sambandet mellan just denna uppgift och deras framtid på arbetsmarknaden, en strukturerar upp och stöttar och administrerar allt vi måste ha koll på som skola: kurser, poäng, betyg, meritvärden, inriktningsval mm, en vänder och vrider på möjligheterna till anpassningar för sin mentorselev utifrån alla perspektiv du kan tänka dig…. Ja, listan kan göras hur lång som helst…

Så mycket kompetens, så mycket kunskap, så många proffs. Jag visste det förstås redan innan, men idag blev det på något sätt extra tydligt… Ville bara säga det!


Efter dialogmötet

Ska försöka mig på en kort sammanfattning av dagens dialogträff kring skolan i Örebro kommun och dess utmaningar i framtiden.

Precis som inbjudan och t-shirtsen på samtalsledarna skvallrade om så är visionen/riktningen att Örebro ska bli ”Topp 25” på SKL:s skolranking 2025. 

”Inte en tävling” som vår programdirektör sa, men visst måste vi på något sätt utvärdera och analysera vår verksamhet för att kunna förbättra den?!

Formen för dagen var att vi inledningsvis var placerade i ”hemgrupper” där liknande kompetenser fanns samlade. Jag satt vid ”lärar-bordet”. Efter bikupa två och två så samlade vi våra tankar och sorterade ut våra viktigaste områden, dessa blev:

  • Renodla rollerna i skolan. 
  • Jobba med ledarskap i alla nivåer.
  • Krav och förväntningar, på elever, på lärare, på skolledare.
  • Satsa på lärares lärande, kollegialt, på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.
  • Skolorganisationen (styrkedjan) måste vara tydlig och jobba för samma sak.

Efter fikat blandade vi upp oss och ca två personer från varje hemgrupp hamnade i en ”expert-grupp” där vi fick föra fram våra punkter. Nu samtalade förskollärare, lärare, förskolechefer, rektorer, elevhälsa, verksamhetschefer och politiker med varandra. Intressant – faktiskt första gången jag hamnat i en sådan diskussion/dialog med det tvärsnittet av olika erfarenheter, kompetenser och bakgrund. 

Max Jakobsson, moderator för dagen, hade bett oss att noga lyssna på varandra och jag tycker nog att det är den känslan jag starkast tar med mig från eftermiddagen: det fanns en stor vilja till att lyssna och lära av varandra.

Vad expertgrupperna redovisade tar alltför mycket plats för att skriva ner här och detta kommer också att levereras i en rapport från dagens dialogträff någon gång runt december månad.

Men eftersom det här är min blogg så kommer här det JAG tar med mig från dagen:

  • Det som glädjer mig mycket är att jag tycker att många/alla pratade om långsiktighet och tålamod. Håll i och håll ut – mina käpphästar – hördes från flera håll.
  • Teamtanken på alla nivåer – att vi måste renodla och stötta varandra. Att göra det vi är bäst på. Att stötta skolledare med det som de behöver och att stötta och avlasta lärare så att vi kan vara just lärare.
  • Att det är viktigt att politiken ska försöka hitta kommunala mål för skolan som ska harmoniera med de nationella målen, allt för att minska spretigheten och hålla fokus på det som verkligen är viktigt.
  • Vi måste bli en attraktiv arbetsgivare för att säkra kompetensförsörjningen i skolan. Genom att satsa på generös kompetensutveckling kan vi locka och behålla de kompetenser vi behöver.

En sista reflektion kring själva SKL:s mätning och de mått som påverkar utfallet i rankingen. I samtalet som avrundade dagen utkristalliserades två framgångsfaktorer:

  • En nyckel för att lyckas med målet ”Topp 25” är att lyckas med att ta emot våra nyanlända elever och ge dem förutsättningar till måluppfyllelse (både avseende kunskaps- och värdegrundsuppdraget).
  • Styrkedjan. Vi måste alla dra åt samma håll och huvudmannens mål måste vara kända i alla nivåer. Vi måste veta var vi ska och våga välja bort det som inte leder oss dit.

Med det sagt så ser jag fram emot den stora sammanställningen som kommer framöver och kommande dialogträffar där jag hoppas dialog och ord blir plan och handling. Att projekt blir till process och att vår samverkan gör skillnad för den enskilda eleven.

topp25-svart

Topp 25 2025

Igår fick jag programmet inför dialogträff med Topp25 2025 dit jag är inbjuden. Ett samtal inför en satsning på skolan i Örebro kommun och kunskapsresultaten i densamma. 

Jag blev ombedd inför mötet att fundera över frågeställningen  ”Vad tycker du, utifrån din profession/ditt uppdrag, är viktigt för att höja skolresultaten i Örebro kommun?”

Detta kräver ju att jag verkligen funderar och reflekterar kring mina lärdomar och erfarenheter dels från mitt uppdrag som kvalitetsutvecklare övergripande i Örebro kommun och dels som kvalitetsutvecklare på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade Tullängsgymnasiet. 

Så här kommer mitt svar på frågan ovan:

  1. För att höja skolresultaten i Örebro kommun så tror jag först och främst att vi måste ha en långsiktighet och förstå att skolutveckling tar tid. Vi måste sätta upp långsiktiga mål och hålla fokus. Lättare sagt än gjort men för att stötta skolledare i detta så tycker jag att alla rektorer ska ha en kvalitetsutvecklare i sitt team som del av sin tjänst stöttar och hjälper rektor att hålla fokus på långsiktigheten och filtrera uppgifter när det regnar utmaningar och vardagliga problem.
    —-
  2. Lärare ska få vara lärare. Uppdraget måste renodlas och stödfunktionerna stärkas. Vi ska göra det vi är bra på och uppdrag och utmaningar ska hanteras av ”rätt” person. Jag vill att vi lyfter ut mentorskapet till specialiserade mentorer som inte ska vara lärare utan kan vara personer med annan bakgrund och utbildning. Mentorerna ska hantera planering, uppföljning, utvecklingssamtal och föräldrakontakter.
  3. Det kollegiala samarbetet måste öka. Vi ska lära av varandra och våga utmana oss själva eftersom det är vad vi gör i undervisningen som gör skillnad. Med kollega-handledning efter tex PAR-modellen så kan vi kliva in i varandras klassrum och få till ett pedagogiskt samtal kring vad vi gör och varför.
  4. Feedback till eleverna är avgörande för hur det går och vilka resultat vi får. När vi som lärare systematiskt börjar ge feedback till eleverna utifrån kursplaner och kunskapskrav så blir det synligt vad nästa steg är och först då kan vi se hur det går och var vi är på väg. Hos oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade har vi i år inför F5 – Feedback var femte vecka för att påminna och synliggöra vikten av att undervisande lärare kommunicerar med eleverna kring var de är och hur det går och vart de ska.
  5. Vi måste se till att elever som är i behov av särskilt stöd får sin utbildning i en anpassad lärmiljö där specialkompetens finns för att möta deras behov. Att ta fram SAK-miljöer (särskilt anpassade kommunikativa miljöer) i vår region kommer gynna elever med en språknedsättning, men kan även komma att användas för att stärka kompetensen kring specialpedagogik i kommunen för samtliga skolor.
  6. Skolan måste också fundera på vad vi INTE ska göra. Idag ramlar det mesta in i skolans sfär. Vi måste jobba med föräldrasamverkan för att dra upp linjen mellan skolan och hemmets ansvar. Vi ska samverka, inte ta över varandras uppdrag. Det måste finnas ett filter både politiskt och organisatoriskt där skolledare stöttas i att välja bort och inte behöva springa på alla bollar. Detta hänger nära samman med den första punkten ovan där långsiktighet måste prioriteras.

Dessa punkter är lärdomar och erfarenheter som jag gjort de senaste åren i mitt arbete som kvalitetsutvecklare och i samtal med mina kollegor i allmänhet men med min rektor Anders Adamson i synnerhet. I augusti 2014 satte han upp en vision för vårt skolutvecklingsarbete och med den i fokus arbetar vi varje dag och gör val i vardagen som ska leda oss dit.

Innan jag slutar kommer en liten bonus. Örebro växer så det knakar och skollokaler behöver byggas, renoveras och anpassas. Detta leder till en flyttkarusell som förstås påverkar verksamheternas möjlighet till långsiktighet och planering. För att skapa någon slags lugn och ro under kommande år då flera skolrenoveringar behöver göras borde en evakueringsskola byggas. En tillfällig paviljonglösning men med generösa och standardiserade lektionssalar, kontorslokaler och skolgård samt goda kommunikationer. En skola dit grupper/klasser/skolor kan flyttas under en (kortare) period för att iordningställa ordinarie lokaler. Med en evakueringsskola, kanske ute på gamla mässområdet eller på gräsytan längs med Gustavsviksvägen, skulle störningen som ett skolbyte/flytt innebär i elevernas studier minimeras och kunna planeras.

Det var allt tror jag, nu laddar vi för dialogmöte på måndag. Hoppas att möta massor av erfarenheter gjorda av andra personer i sina verksamheter och uppdrag. Ser fram emot det!

topp25

Ett nytt kapitel

Den här veckan så avslutar vi ett skolkapitel i familjen Olsson Karlsson. Den här veckan slutar Malte lågstadiet på Navet och samtidigt lämnar Alfred förskolan Äventyret. I augusti är båda barnen Navet-barn, Malte på mellanstadiet och Alfred i förskoleklass. Som säkert alla föräldrar känner, dagar som dessa, så flyger tanken ”vart tog tiden vägen” genom huvudet när det är dags att summera och gå vidare.

Jag vill med detta blogginlägg tacka de pedagoger som följt våra barn under de här tre resp. fyra åren i skolan resp. förskolan. Det lärande som skett i verksamheterna, den pedagogiska tanken bakom allt och pedagogernas förmåga att ta tillvara idéer från barnen och bygga vidare på deras intresse och skapa ett lärande, oavsett om det är föremål som flyger som fascinerar Alfred eller om det är ett intressant youtube-klipp som Malte absolut vill visa klassen.

Det tålamod och den trygghet, de ramar och kramar som barnen mött dessa år har format dem och oss som familj. När Mirja med sin erfarenhet och kunskap, sitt lugn och trygga sätt möter Malte och hans klasskamrater i alla situationer, då är det lätt att vara förälder. Eller när den alltid positiva Fredrika möter upp vid hämtning och sprudlande berättar om upptåg och utmaningar under skoldag och fritidstid.

När Jimmy alltid möter i hallen och säger ” Godmorgon, Alfred, vad roligt att se dig” – då vet man att det blir en bra dag. Eller när Maria skickar det där sms:et en halvtimme efter jag gått från förskolan, den där morgonen när ingenting fungerade vid lämningen. Och sen har vi Emma, med sitt alltid goda bemötande och tydliga blick för både utmaningar och utveckling i vardagen. Emma har varit vår kontaktpedagog för Alfred under hela tiden på Äventyret men även under Maltes tid på hans förskola – Fåraherden så var hon ansvarig pedagog för honom. Vilken kontinuitet och kvalitet!

Jag kan egentligen inte med ord beskriva hur tacksam jag är för att våra barn fått möta dessa otroligt varma och professionella pedagoger under sina tidiga förskoleår/skolår. De har format dem och oss och gett en stabil grund för fortsatt lärande och utveckling.

Nu vänder vi blad och ser fram emot nya klasskamrater, nya utmaningar och nya fantastiska pedagoger. Men först lite sommarlov till oss och till er… TACK!

Svensk sommar

 

Att föra dialog…

Jag har grunnat en hel del på vad som hände i veckan. Ni vet – i onsdags skulle Riksgymnasiets elever på Risbergska flytta till oss på Tullängen. Inom tio dagar skulle det ske. Snabba ryck. Arbetsmiljöanmälan och hålla tidplanen för renoverings-kedjan uppgavs vara orsaken. Men sen hände något. Ansvariga för beslutet kom på (efter lite uppmärksamhet i media) att man kanske skulle haft en dialog och diskuterat med berörda innan ett beslut. Ja – det är ju en bra lärdom att dra utifrån veckans händelser. Men man blir ju dock förvånad över att ingen tänkt på detta innan ett så drastiskt beslut klubbades…

Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, är som namnet antyder en riksangelägenhet – elever från hela Sverige flyttar till Örebro för att få en utbildning i anpassad lärmiljö med hörselteknik, teckenspråk, hög lärartäthet och små grupper. Dock ser vi att vårt elevunderlag viker av olika anledningar och jag har vid många tillfällen försökt nyansera bilden till politiker och tjänstemän i kommunen kring vilka alternativ som jag anser finns för ett starkt och livskraftigt Riksgymnasium – för elever med teckenspråk som första språk, för elever med en språkstörning och för elever med behov av hörselteknik och en högklassad ljudmiljö. 

Jag har dock en känsla av att mina inlägg i dialogen/debatten bara blivit lagda åt sidan. Jag försöker ofta ge min röst åt de elever som går hos oss men inte har starka organisationer i ryggen som för deras talan – eleverna med diagnosen språkstörning. Idag utgör de ca en tredjedel av våra elever på Riksgymnasiet Tullängsgymnasiet. Vem lyssnar på dem och deras behov och argument? En grupp elever som också finns hos oss. Som utvecklas och lär på Riksgymnasiet. Men inte gör så mycket väsen av sig. Glöm inte bort dialogen med dem – nu när lärdomen är gjord – dialog och kommunikation bör föregå beslut. Hur bygger vi ett starkt Riksgymnasium för alla våra elever?

Rosa sippor i hagel

När man lyfter blicken lite

Idag har jag (nästan) färdigställt årets kvalitetsplan för oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, Tulllängsgymnasiet (RGTU). Ja, jag vet, egentligen borde jag pluggat teckenspråk idag, men vår närträff blev framflyttad en vecka på grund av att Fellingsbro folkhögskola firade 100 år idag. Så – jag passade på att göra klart vår kvalitetsplan. Låter det trist med kvalitetsplan, ja kanske lite, men med lite perspektiv så är det en fantastisk process att analysera sina utvärderingar och enkätsvar och lyfta blicken för ett ögonblick och titta bakåt, stämma av nuläget och slutligen, titta framåt. För ca ett och ett halvt år sedan så formulerade vår rektor en vision, en vision för 2017. Jag fick som del i min tjänst ett utökat uppdrag för detta kvalitetsarbete och sedan dess har jag försökt, att systematiskt och steg för steg, driva en utveckling för att närma oss vår vision, som ska slutsummeras om ytterligare ett och ett halvt år.

I vardagen känns det så där, det måste jag erkänna. Vi brottas som alla skolverksamheter med vardagliga utmaningar (problem) som ibland känns alldeles för utmanande och problematiska. Ibland gnäller vi, ibland kräks vi ut vår frustration och otillräcklighet. Men… så sätter jag mig och tittar på våra siffror, på elevernas enkätsvar, på personalens enkätsvar… och ser en utveckling, en försiktig rörelse åt rätt håll. En tendens som visar att vi är på rätt väg och när jag – utifrån mallen till kvalitetsplanen – ska formulera våra aktiviter och insatser för att öka måluppfyllelsen, kunskapsutvecklingen, tryggheten, studieron, elevinflytande mm. mm så ser jag det: Jag ser hur lätt det är att hitta konkreta exempel i vår vardag på dessa insatser. Jag plockar med lätthet fram goda exempel på hur vi jobbar med elevernas välbefinnande och trygghet. Jag ser hur kollegorna i vardagen systematiskt och noggrant formulerar sina bedömningar och omdömen utifrån våra kurser och kunskapskrav. Jag ser elever som kliver fram och representerar sina kamrater i Programlyftet för att öka elevernas inflytande, jag ser en skolledning som lyhört lyssnar och vill förändra och förbättra och processledare som på kort tid tagit kommandot över sin process och gjort gigantiska framsteg.

Allt detta när jag lyfter blicken, när jag ser helheten och ser bakåt och ser var vi var förut och var vi är nu. Vi är ännu inte framme, inte på lång väg, men med dagens helikopterperspektiv, när jag cirkulerat högt upp över min egen vardag så ser jag den där rörelsen som jag pratade om för länge sen, om kaffet som kanske blivit varmare… En riktigt cool insikt! Tack kvalitetsplanen för det!

Lyfta blicken

En tredjedel

Ett av tre läsår avslutat. Vi har puttat ut årets studenter från Riksgymnasiet för döva och hörselskadade. Samlat ihop intrycken och gått på semester. Dags då att fundera på hur denna termin sett ut och vad vi gjort och hur det blev. För att friska upp minnet lite så vill jag påminna om att vi i början av detta läsår formade en vision för vår verksamhet. En vision som siktade på de elever som tar studenten 2017. Under läsåret har jag arbetat på halvtid som kvalitetsutvecklare och här kan du läsa om vår första termin. Under hela detta år har vi dokumenterat våra utvecklingssteg i vår blogg: rgtu.se och där har vi tillsammans skrivit ca 80 inlägg och även fast vi inte har så många följare så fungerar bloggen som en bra och funktionell dokumentation av vår skolutveckling – i vardagen.

Under denna vårtermin som vi nu nyss avslutat så har vi etablerat samtliga processer. Vi har formerat processteam kring alla processer och sakta men säkert börjar ”processtänket” sätta sig i vår organisation. I februari samlades alla processhandledare för en heldag där vi delade erfarenheter, farhågor och framtidsplaner. Där hade vi också besök av vår processhandledare från kommunen som gav oss feedback på vårt arbete. Enligt kommunens processmall så är det fyra av våra processer som exakt uppfyller kraven i deras definition. Vi behåller dock samtliga processer i vår verksamhet och tar nu in dem i nästa läsår och utvecklar och förstärker dem. Om två år ska vi slutsummera tre år av skolutvecklingsarbete med processerna som grund. Nu gäller det att hålla i och hålla ut. Att följa upp och vara noggrann att prioritera just våra processer och ingenting annat.

Denna vårtermin har vi genomfört många av de aktiviteter vi planerat i vår kvalitetsplan. Vi har också genomfört medarbetarenkäten med personalen och CMA-enkäten med våra elever som gick i tvåan. Vi har så smått börjat arbeta med resultaten av dessa enkäter och i början av nästa termin utgör dessa underlag för en ny kvalitetsplan med nya aktiviteter. Mitt egna lilla mål är att även nästa års kvalitetsplan ska bli ett levande dokument (som jag tycker den varit i år) med noggrant utvalda aktiviteter som alla siktar mot vår vision.

Men nu kopplar vi ner och av och laddar batterierna för nästa läsår.

En varm, skön och trevlig sommar önskar jag Er alla!

Sommarblommor

Ta mig tid för teckenspråk

För drygt tre år sen började jag – av en slump – arbeta på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, på Tullängsgymnasiet. Första månaderna kände jag mig otroligt frustrerad och som en gäst i en ny värld. Delvis berodde detta förstås på att jag hamnat i ett sammanhang där det kommunicerades på ett språk jag inte behärskade. Jag var en av få personer på sektorn som inte kunde språket, jag kunde inte ens bokstavera på teckenspråk! Jag undervisade döva elever från dag ett, men med tolk. Jag kastades in i detta utan förkunskaper, fick pröva och fråga mig fram.

Ganska snart insåg jag att teckenspråket nog var något för mig. Jag märkte att jag hade lätt att minnas tecken och sammanhang och jag tog alla chanser att fråga elever, kollegor och mina tolkar om ord som jag behövde – just där och då. Jag fascineras över att jag än i dag minns mina första tecken, hur jag lärde mig dem, i vilket sammanhang och vem som lärde mig tecknet.

Idag tar jag mig fram hyfsat på teckenspråk, med både elever och kollegor, men det är förstås massor kvar att lära och mycket ansträngande att hänga med i en konversation, t.ex i fikarummet där flera kollegor pratar med mig och med varandra. Jag undervisar dock ännu inte på teckenspråk och jag inser att vägen dit är lång, men jag känner att det nu är dags att ta ytterligare ett kliv i min teckenspråksutveckling. Jag har därför bestämt mig för att kommande läsår ta tjänstledigt en dag i veckan och läsa teckenspråk på distans, om jag kommer in på utbildningen jag sökt. Sen handlar det förstås om att fortsätta använda språket i vardagen. Att fortsätta fråga kollegor om nya tecken och hur de används. Att träna avläsning i fikarummet, i korridoren och på teckentolkade tv-program.

Är tacksam för att jag fått möjlighet att erövra ett nytt språk som vuxen och samtidigt få insikt om hur svårt och utmanande det är att omge sig med ett språk som inte är mitt första. Men roligt är det och förresten så tror jag att det smittat av sig på mina barn…

 

Fantastiska skolan och fritids

Idag var det dags att vara ledig från mitt jobb på min skola, för att gå till en annan skola. Idag hängde jag med M till hans klass på Navet. Vi började med att sjunga och kolla att alla var där – vilket var fallet. Alla var på plats, elever och lärare, ingen sjuk eller borta. Efter genomgång av klockan, datum och dagens schema så upptäckte eleverna ett brev – från stenåldern…med ett meddelande från en flicka som som behövde hjälp att lösa ett matematiskt problem. Det blev egen fundering, diskussioner i par och slutligen en lång gruppdiskussion om addition och multiplikation. Aktiviteten avslutades med multiplikationsbingo – treans tabell. Bingo!

Fruktstund och sen rast på soldränkt skolgård. Skoldagen fortsatte med idrottslektion. Idag stod bugg och jenka på programmet och jag fick förstås vara med och träna på att både föra och följa. Fortsatte med underbar skollunch med massor av goda sallader och tillbehör. Detta var en välbehövlig energikick för efter lunch blev det långrast i parken med dunken-123. Som om det inte var nog att springa och leta gömda barn i buskarna så ville några barn springa i kapp så det blev några snabba intervaller i parken innan rasten övergick i ute-lektion med fokus på samarbete och analytisk förmåga när vi lekte ”dörrvakten”.

kontrabasNär vi kom in i klassrummet igen möttes vi av musik. Kulturskolan var där och visade olika stråkinstrument och alla elever fick prova att spela. Stort fokus och många glittrande ögon hos eleverna. Skoldagen avslutades sedan med individuellt arbete med skolans Ipads och Qnoddarna – svenska – hallonstigen. Det var helt fascinerande att se hur alla elever koncentrerat loggade in på sina enheter och inom några sekunder var igång med sitt arbete – individuellt eller i par. Innan det sen var dags för fritids rundade gruppen av med charader.

Efter mellis fortsatte jag och M till fritids där det var utflykt på programmet. Och inte vilken utflykt som helst. Idag var gruppen inbjuden till Tullängsgymnasiet och till eleverna på teknikprogrammet med programfördjupning – spelutveckling. Alla barn fick prova gymnasieelevernas egengjorda dataspel och kort utvärdera vad som var bäst och vad som kunde bli bättre. Aktiviteten var hög och det var kul att se samspelet mellan de små och de stora eleverna och hur de kunde mötas i dataspelens underbara värld.

dataspel

Ja , tänk vad man hinner med när man är ledig 6 timmar från sin egen skola och kliver in i en annan vardag. Jag kan inte låta bli att reflektera över kvalitén och omsorgen min son möter i skolan och i fritids. Hur omsorg och ramar, kompetens och målmedvetenhet präglar verksamheten. Bra där Navet och Örebro kommun….och har du barn i skolåldern och har möjlighet så rekommenderar jag varmt ett besök i skolans underbara värld!