Framtidskompetenser

Transformative competencies for 2030 kallar OECD sin sammanfattning och analys av vilka kompetenser våra barn och unga (och vi äldre också för den delen) behöver för att ta i tu med framtidens utmaningar. Här hittar du sammanfattningen i sin helhet men jag har läst, översatt och försökt att kort sammanfatta för min egen skull. Min egen analys och sammanfattning av framtidskompetenserna finns i punktform nedan men viktigast av allt:

Bygg förtroende och skapa relationer – först då skapas förutsättningar att ta ansvar – för sig själv, för andra och för vårt gemensamma samhälle och enda jordklot.

  • Skapa nya värden: Nyfikenhet och öppet sinne för nya idéer och inspiration. Lösa problem genom kritiskt tänkande och samarbete. Förmåga att anpassa sig till nya tillvägagångssätt baserat på nya resultat och insikter.
  • Ta andras perspektiv och försöka förstå: Se frågor från olika perspektiv och förstå hur det kan skapa spänningar och dilemman. Visa respekt och empati för andra som har en annan ståndpunkt. Konfliktlösning. Ta komplexa (och svåra) beslut. Problemlösning och kreativitet.
  • Ta ansvar: Stark moralisk kompass, integritet och plats för kontroll. Medkänsla och respekt. Självmedvetenhet, självreglering och reflekterande tänkande. Bygga förtroende och relationer – för ansvarstagande.

…och…när elever/barn/unga litar på sina kamrater, sina lärare och sina föräldrar är de mer benägna att ta ansvar för sina handlingar!

En bild av framsidan av OECDs rapport Transformative Competencies

Workation

Med tåget till Stockholm igår morse och med tåget tillbaka hem idag på morgonen så har jag haft en ”mini-workation” med mina gamla goda kollegor Hellen och Camilla – som båda nu är på plats på nya spännande uppdrag i yrkeslivet. Vi hann med massor under vårt dygn tillsammans i Stockholm: jobb, prat, mat, skratt och fniss i en härlig blandning. Men här kommer en lite mer strukturerad rapport av vårt dygn:

Efter vindsnabb tågresa med uppdatering av Hellens och mitt nya yrkesliv och roller (Epiroc och Universitetet) gick vi raka vägen till Riksdagen där vi efter säkerhetskontroll blev insläppta och mötta av Camilla, numera riksdagsledamot för Miljöpartiet, med så många spännande arbetsuppgifter och viktiga ansvarsområden att jag blir alldeles häpen över det stora och svåra uppdrag våra folkvalda har att förvalta.

Efter kaffe och semla i caféet blev det en kort tur i trappor och kulvertar för att lämna av Hellen i biblioteket för att hon skulle få arbeta i lugn och ro en stund. Jag och Camilla besökte då seminariet ”Sexualundervisning för alla” som var angeläget ur många perspektiv i min roll som projektsamordnare för Framtidens lärarutbildning. Efter seminariet och prat över en kaffe i flergångsmugg (MP) hade jag och Camilla redan flera idéer på gång, både kring lärarutbildning och lärarfortbildning inom ämnet.

Under eftermiddagen hämtade vi Hellen och sen fortsatte Camilla sin guidning genom kammare och utskottsrum. Hon berättade om sin vardag och vi hälsade och småpratade med både för mig kända och mindre kända ansikten. Kl 15.50 ljöd voterings-larmet och jag och Hellen fick ta plats på läktaren för åtta minuters ”underhållning”. För längre tid än så tog det inte. Jag har aldrig hört någon (talman) pratat så fort någonsin och jag begriper fortfarande inte hur dessa drygt 300 människor lyckas trycka på rätt knappar under de där sekunderna som voteringslampan lyste. Märkligt, men ett mycket imponerande maskineri!

Efter denna föreställning blev det välförtjänt chips och lite kallt bubbel i Camillas övernattningslägenhet bland smala gränder och sneda trappor. Sedan avslutade vi med mat och sammanfattning av dagen innan jag somnade ovaggad efter dagens alla intryck.

Imorse blev det sedan frukost och tåg tillbaka till Örebro för vanligt jobb och möten på universitetet på eftermiddagen. Supereffektivt och supertrevligt det här med Workation. Rekommenderas varmt. Nästa gång får det bli en längre tripp!

Fem timmar på Änglanda

Så glad över att bli inbjuden av min Alfred att hälsa på i hans skolvardag på Änglandaskolan idag.

Årskurs 2 på Änglanda håller till en våning upp i hemvist Lila och idag var det ca 40 barn där. Tre lärare, en fritidspedagog och en resurs växlade smidigt under dagen grupp, innehåll och ansvarsområden.

I korthet upplevde jag följande under min dag som förälder på skolbesök: Samling i gradängen med lugn musik, dagens schema och sen stationer: korsord/ordgömma, omvänd ”hela havet stormar” och tangentbordsträning. Rast med fotboll, klättring och prat med engagerad rektor och tillika god vän och sen stationer igen (ca 13 barn vid varje station och en pedagog): Lilla aktuellt med diskussion om allt möjligt (t ex stulna riksregalier och DJ-event i Fortnite), mera korsord och sen egen konstruktion av ordgömmor. Rast och efter det lunch i en matsal stor som ett hav men tyst som ett bibliotek. Förundrad ser jag hur alla elever lugnt sitter kvar fast de ätit färdigt. Jag frågade Alfred hur de vet när de får gå från maten? Han pekar på läraren och säger: ”Ser du H. Ser du att hon har en pil på huvudet? När pilen går, då får vi gå…” Häpen tittar jag upp och ser hur H har ett gult diadem på huvudet med en stor gul pil på. Inser att här på Änglanda är varje detalj och rutin väl genomtänkt för en väl fungerande skolvardag.

Efter lunch blev det filmvila och sen (mitt) favoritämne: matematik! Veckans grej och sen tack och hej då och önskan om ett roligt sportlov.

Gick sakta hemåt med Alfred. Tacksam och glad över att fått vara med om en skoldag på Änglanda. Fem timmar lärande, rutiner, värme, pedagogik och kamratskap. Värmer mammahjärtat gott och läraren i mig njuter av att notera det pedagogiska hantverket hos Änglandas pedagoger.

Nytt, obekvämt och helt underbart

Tre månader, ganska precis idag, sedan jag klev in på universitetet och fick nycklarna till nytt rum, nya arbetsuppgifter och nya arbetskamrater. Tre månader i en känsla av att inte kunna någonting och att behöva anteckna varenda detalj för att kanske förstå helheten så småningom – men också en känsla av omstart och massa nya möjligheter. En halvtidstjänst på lärarutbildningens kansli på Örebro universitet har gett mig möjlighet att lära massa nytt om universitetet i allmänhet och lärarutbildningen och verksamhetsförlagd utbildning (VFU) i synnerhet. Nya människor och nya kunskaper. Ny kultur och nytt tempo. Nya krav och nya lärdomar.

När jag i november förra året tog beslutet att börja om så väntade några månader av vånda och osäkerhet. Idag, när allt fått sjunka in och delvis falla på plats, så kan jag se mig i spegeln och känna att jag gjorde rätt.

Jag trevar mig fram, känner mig obekväm och osäker ibland. Frågar om det mesta men lär mig nytt varje dag. Jag gör fel och rättar till. Sakta men säkert hittar jag min plats i det nya och ser att min kompetens kan behövas även i dessa sammanhang. Efter tre månaders startsträcka så är det dags att börja leverera. Att bidra i ett nytt sammanhang och vända och vrida på mina nya uppgifter för att skapa värde för universitetet och verksamheterna där ute i Örebroregionen. Är ni redo? Det är jag!

Avslut

Lämnat in nycklar och dator. Stängt dörren till arbetsrummet och lyssnat till hur låskolven surrade till bakom ryggen på mig när jag idag gick ut från Tullängen och avslutade ett långt kapitel i mitt jobbliv. När jag stannade till på skolgården och såg mig omkring så nådde min blick Innova och teknikhuset där jag började mina år i Tullängens organisation, när jag och Samuel Sollerman klev in där för att vara med i förändringen av Tullängsskolan i projektet Innovatören. Tillsammans byggde vi upp fysiksalen och allt däromkring. Vi jobbade febrilt med att våra elever på NOT (Natur och Teknik) skulle få en rolig och lärorik tid under sina studier och få en god grund att stå på för framtida lärande, arbete eller eget företagande.

När jag snurrade ett kvarts varv där på skolgården så såg jag KomTek och den byggnad som jag och mina kollegor tillsammans fyllde med innehåll och liv och framtidstro för barn och ungdomar i allmänhet och tjejer i synnerhet. Att fått förtroende att skapa Sveriges första kommunala teknikskola är nästan overkligt att tänka på så här 15 år senare. Men det som nu är naturligt och självklart i drygt 20 kommuner i Sverige byggde vi upp där – ett stenkast från den skolgård jag nu lämnar.

Innan mina steg styrde hemåt vände jag blicken mot byggnaden till vilken jag nyss stängt dörren. Där inne finns Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, en verksamhet som jag hamnade i av en slump men stannade kvar i på grund av gott ledarskap och engagerade och omtänksamma kollegor. En verksamhet jag växt in i och lagt ner min själ i att förstå och utveckla. En verksamhet jag nu också lämnar för att jag känner att min kompetens inte behövs där längre.

Nu snurrar jag ett extra varv och ser mina tre arbetsplatser som jag varit med om att forma och utveckla och som format och utvecklat mig – som människa, ledare och lärare.

Tack Tullängen för allt!

 

 

Tre tredjedelar

Så var det dags att summera och knyta ihop säcken efter tre års hårt arbete med vårt skolutvecklingsarbete på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, Tullängsgymnasiet, RGTU. Men vadå knyta ihop tänker du, skolutveckling tar väl aldrig slut? Nej det gör det förvisso inte men från och med idag så tar mitt uppdrag slut. Jag kliver av från den roll jag har haft som kvalitetsutvecklare bredvid vår rektor Anders Adamson och jag väljer att inte fortsätta eftersom detta arbete dels siktade på en vision för vårterminen 2017 och dels för att denna roll hängde tätt samman med just Anders som chef och ledare. En lärdom som jag tyvärr kommit fram till de senaste två månaderna, detta efter att Anders valde att sluta.

Nu skulle jag kunna välja att redovisa i detalj hur det gått och analysera våra resultat efter allt enkätmaterial och alla intervjuer vi samlat in och gjort. Men det kommer jag inte göra. Är du nyfiken på det resultatet så kan du läsa på bloggen rgtu.se där jag försökt sammanfattat allt eftersom vi fått in våra resultat. Nej här kommer nu att följa en högst personlig reflektion utifrån min egen magkänsla där jag vill sätta ord på vad jag tycker varit allra mest lyckat och framgångsrikt i vårt treåriga arbete, helt utan kritiska glasögon på, det ska jag nu unna mig.

Var och en av tredjedelarna har förstås haft sin egen charm, sina utmaningar och hinder. Men jag måste säga att den allra tuffaste tiden har varit denna sista termin då jag sett våra förändringar börja slå rot och ge effekt i verksamheten men organisationen i stort inte kunnat ge svar på hur/om vi kan fortsätta vårt arbete. Jag har själv slitit med att försöka ”hålla i och hålla ut” fram till målsnöret, något som har varit lite av ett mantra för mig under mina år som kvalitetsutvecklare i skolan. Men nu anser jag att jag gått i mål och lämnar över organisation och det systematiska kvalitetsarbetet till rektorerna som nu får ta över stafettpinnen.

Så vad har vi då lyckats med under dessa år – enligt mig – jo jag tycker vi har:

  • ökat samarbetet mellan yrkeslärare och lärare i gymnasiegemensamma ämnen.
  • varit transparenta och öppna med vårt arbete, bl.a genom bloggen och #RGTU på twitter.
  • ökat likvärdigheten för våra elever då det kommer till mentorskap eftersom vi är färre mentorer nu som samarbetar mera.
  • byggt upp en bra struktur på ITSlearning för planering, dokumentation och uppföljning kring var och en av våra elever (RGTU Dokumentation). Där finns studieuppföljningar, dokumentation av utvecklingssamtal, ev. extraanpassningar och F-varningar samt all information om och kring elevernas APL/praktik.
  • totalt förändrat möjligheterna för eleverna att komma ut på sin APL/praktik. Med en ny vecko-organisation över APL-veckorna, en APL-samordnare med superkrafter och samarbete mellan mentorer och yrkeslärare har vi tagit APL/praktiken på RGTU till nivåer ingen trodde var möjligt när vi började.
  • hittat ett system för att på ett bra sätt ta hand om elevernas situation då ordinarie lärare har korttidsfrånvaro. Med ”vikariestudion” så har vi kommit en bra bit på väg att hitta en hållbart system som ger eleverna tid till studier samtidigt som kollegorna inte behöver få sammanbrott över att behöva täcka upp för varandra vid sjukdom t ex.
  • fått grepp om studieplanerna (äntligen – detta har skett det senaste året – bl. a med hjälp av en studie- och yrkesvägledare med utomjordisk envishet och tålamod). Så nu kan vi fortsätta jobba ytterligare med elevernas individuella planering om de går ett introduktionsprogram. Ett stort utvecklingsarbete har vi kvar där, men grunden är lagd.
  • fått ordning på vårt läsår, vi vet vad som kommer hända och när. Dessutom vet vi nu också vem som ska göra vad. Inte illa va?

Vi ska inte heller glömma bort det gigantiska arbete vi gjorde under första läsåret (14/15) med att fräscha upp både personalens arbetsrum och vissa av lektionssalarna. Ett välbehövligt krafttag som blev ett lyft för den fysiska arbetsmiljön.

Men mest av allt så är det förstås eleverna vi lyckats med. Att stå där på studenten och krama om och lyckönska alla dessa ungdomar som vi jobbat tillsammans med under dessa tre år. Den känslan går inte att beskriva med ord, så därför får bilden på mig och Linnea, en av mina mentorselever, symbolisera det som inte går att skriva. Känslan av att efter hårt arbete gå i mål:

 

Så många proffs

Vände idag hemåt efter en bra dag på jobbet. En känsla som förstås dyker upp då och då hos mig men som nu tyvärr varit frånvarande en längre tid. Men idag så var det ny energi och att alla elever nu äntligen är tillbaka på skolan efter påsklov och en lång APL/praktik-period bidrog förstås till detta.

Dessutom så sköljde en våg av insikt över mig när jag idag fick se massa nya sidor av mina kollegor. Eller se och se var väl en överdrift, jag fick situationer, lärdomar och goda exempel berättade för mig när vi idag samlades för att återkoppla och dela med oss av erfarenheter efter vår senaste omgång med PAR-modellen. Denna organiserade form för kollegialt utbyte i verksamheten som vi nu använt oss av i några år.

Idag ägnade vi en timme åt att lyfta exempel och lärdomar från våra besök hos varandra och insikten över vilka proffs som arbetar i vår verksamhet blev så otroligt klar och tydlig när exempel radades upp från lektionssalar, verkstäder, lastbilshyttar eller andra lärmiljöer där vår skolvardag utspelar sig.

Tänk att det i vår verksamhet arbetar så många proffs: En kan lära eleverna köra lastbil med släp, en kan förklara hur man sammanfogar olika delar/material genom håltagning och gängning, en förklarar hur polära koordinater kan multipliceras, en kan med tålamod av stål igen och igen repetera hur klyvsågen ställs in för korrekta vinklar och längder, en kan utmana och locka eleverna till konversation och kommentarer på engelska i en avslappnad miljö med fokus på att våga tala och uttrycka sig, en spacklar, slipar och tapetserar med mönsterpassning, en teckentolkar lektion efter lektion med byggbegrepp eller komplexa el-kopplingar med pedagogiskt fokus och anpassning efter elevernas behov, en möter eleven som kom tillbaka från APL:n med ett leende och bekräftar att ansträngningen de båda lagt ner har gett resultat, en gör djupa textanalyser med eleverna och får dem att förstå sambandet mellan just denna uppgift och deras framtid på arbetsmarknaden, en strukturerar upp och stöttar och administrerar allt vi måste ha koll på som skola: kurser, poäng, betyg, meritvärden, inriktningsval mm, en vänder och vrider på möjligheterna till anpassningar för sin mentorselev utifrån alla perspektiv du kan tänka dig…. Ja, listan kan göras hur lång som helst…

Så mycket kompetens, så mycket kunskap, så många proffs. Jag visste det förstås redan innan, men idag blev det på något sätt extra tydligt… Ville bara säga det!


Efter dialogmötet

Ska försöka mig på en kort sammanfattning av dagens dialogträff kring skolan i Örebro kommun och dess utmaningar i framtiden.

Precis som inbjudan och t-shirtsen på samtalsledarna skvallrade om så är visionen/riktningen att Örebro ska bli ”Topp 25” på SKL:s skolranking 2025. 

”Inte en tävling” som vår programdirektör sa, men visst måste vi på något sätt utvärdera och analysera vår verksamhet för att kunna förbättra den?!

Formen för dagen var att vi inledningsvis var placerade i ”hemgrupper” där liknande kompetenser fanns samlade. Jag satt vid ”lärar-bordet”. Efter bikupa två och två så samlade vi våra tankar och sorterade ut våra viktigaste områden, dessa blev:

  • Renodla rollerna i skolan. 
  • Jobba med ledarskap i alla nivåer.
  • Krav och förväntningar, på elever, på lärare, på skolledare.
  • Satsa på lärares lärande, kollegialt, på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.
  • Skolorganisationen (styrkedjan) måste vara tydlig och jobba för samma sak.

Efter fikat blandade vi upp oss och ca två personer från varje hemgrupp hamnade i en ”expert-grupp” där vi fick föra fram våra punkter. Nu samtalade förskollärare, lärare, förskolechefer, rektorer, elevhälsa, verksamhetschefer och politiker med varandra. Intressant – faktiskt första gången jag hamnat i en sådan diskussion/dialog med det tvärsnittet av olika erfarenheter, kompetenser och bakgrund. 

Max Jakobsson, moderator för dagen, hade bett oss att noga lyssna på varandra och jag tycker nog att det är den känslan jag starkast tar med mig från eftermiddagen: det fanns en stor vilja till att lyssna och lära av varandra.

Vad expertgrupperna redovisade tar alltför mycket plats för att skriva ner här och detta kommer också att levereras i en rapport från dagens dialogträff någon gång runt december månad.

Men eftersom det här är min blogg så kommer här det JAG tar med mig från dagen:

  • Det som glädjer mig mycket är att jag tycker att många/alla pratade om långsiktighet och tålamod. Håll i och håll ut – mina käpphästar – hördes från flera håll.
  • Teamtanken på alla nivåer – att vi måste renodla och stötta varandra. Att göra det vi är bäst på. Att stötta skolledare med det som de behöver och att stötta och avlasta lärare så att vi kan vara just lärare.
  • Att det är viktigt att politiken ska försöka hitta kommunala mål för skolan som ska harmoniera med de nationella målen, allt för att minska spretigheten och hålla fokus på det som verkligen är viktigt.
  • Vi måste bli en attraktiv arbetsgivare för att säkra kompetensförsörjningen i skolan. Genom att satsa på generös kompetensutveckling kan vi locka och behålla de kompetenser vi behöver.

En sista reflektion kring själva SKL:s mätning och de mått som påverkar utfallet i rankingen. I samtalet som avrundade dagen utkristalliserades två framgångsfaktorer:

  • En nyckel för att lyckas med målet ”Topp 25” är att lyckas med att ta emot våra nyanlända elever och ge dem förutsättningar till måluppfyllelse (både avseende kunskaps- och värdegrundsuppdraget).
  • Styrkedjan. Vi måste alla dra åt samma håll och huvudmannens mål måste vara kända i alla nivåer. Vi måste veta var vi ska och våga välja bort det som inte leder oss dit.

Med det sagt så ser jag fram emot den stora sammanställningen som kommer framöver och kommande dialogträffar där jag hoppas dialog och ord blir plan och handling. Att projekt blir till process och att vår samverkan gör skillnad för den enskilda eleven.

topp25-svart

Topp 25 2025

Igår fick jag programmet inför dialogträff med Topp25 2025 dit jag är inbjuden. Ett samtal inför en satsning på skolan i Örebro kommun och kunskapsresultaten i densamma. 

Jag blev ombedd inför mötet att fundera över frågeställningen  ”Vad tycker du, utifrån din profession/ditt uppdrag, är viktigt för att höja skolresultaten i Örebro kommun?”

Detta kräver ju att jag verkligen funderar och reflekterar kring mina lärdomar och erfarenheter dels från mitt uppdrag som kvalitetsutvecklare övergripande i Örebro kommun och dels som kvalitetsutvecklare på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade Tullängsgymnasiet. 

Så här kommer mitt svar på frågan ovan:

  1. För att höja skolresultaten i Örebro kommun så tror jag först och främst att vi måste ha en långsiktighet och förstå att skolutveckling tar tid. Vi måste sätta upp långsiktiga mål och hålla fokus. Lättare sagt än gjort men för att stötta skolledare i detta så tycker jag att alla rektorer ska ha en kvalitetsutvecklare i sitt team som del av sin tjänst stöttar och hjälper rektor att hålla fokus på långsiktigheten och filtrera uppgifter när det regnar utmaningar och vardagliga problem.
    —-
  2. Lärare ska få vara lärare. Uppdraget måste renodlas och stödfunktionerna stärkas. Vi ska göra det vi är bra på och uppdrag och utmaningar ska hanteras av ”rätt” person. Jag vill att vi lyfter ut mentorskapet till specialiserade mentorer som inte ska vara lärare utan kan vara personer med annan bakgrund och utbildning. Mentorerna ska hantera planering, uppföljning, utvecklingssamtal och föräldrakontakter.
  3. Det kollegiala samarbetet måste öka. Vi ska lära av varandra och våga utmana oss själva eftersom det är vad vi gör i undervisningen som gör skillnad. Med kollega-handledning efter tex PAR-modellen så kan vi kliva in i varandras klassrum och få till ett pedagogiskt samtal kring vad vi gör och varför.
  4. Feedback till eleverna är avgörande för hur det går och vilka resultat vi får. När vi som lärare systematiskt börjar ge feedback till eleverna utifrån kursplaner och kunskapskrav så blir det synligt vad nästa steg är och först då kan vi se hur det går och var vi är på väg. Hos oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade har vi i år inför F5 – Feedback var femte vecka för att påminna och synliggöra vikten av att undervisande lärare kommunicerar med eleverna kring var de är och hur det går och vart de ska.
  5. Vi måste se till att elever som är i behov av särskilt stöd får sin utbildning i en anpassad lärmiljö där specialkompetens finns för att möta deras behov. Att ta fram SAK-miljöer (särskilt anpassade kommunikativa miljöer) i vår region kommer gynna elever med en språknedsättning, men kan även komma att användas för att stärka kompetensen kring specialpedagogik i kommunen för samtliga skolor.
  6. Skolan måste också fundera på vad vi INTE ska göra. Idag ramlar det mesta in i skolans sfär. Vi måste jobba med föräldrasamverkan för att dra upp linjen mellan skolan och hemmets ansvar. Vi ska samverka, inte ta över varandras uppdrag. Det måste finnas ett filter både politiskt och organisatoriskt där skolledare stöttas i att välja bort och inte behöva springa på alla bollar. Detta hänger nära samman med den första punkten ovan där långsiktighet måste prioriteras.

Dessa punkter är lärdomar och erfarenheter som jag gjort de senaste åren i mitt arbete som kvalitetsutvecklare och i samtal med mina kollegor i allmänhet men med min rektor Anders Adamson i synnerhet. I augusti 2014 satte han upp en vision för vårt skolutvecklingsarbete och med den i fokus arbetar vi varje dag och gör val i vardagen som ska leda oss dit.

Innan jag slutar kommer en liten bonus. Örebro växer så det knakar och skollokaler behöver byggas, renoveras och anpassas. Detta leder till en flyttkarusell som förstås påverkar verksamheternas möjlighet till långsiktighet och planering. För att skapa någon slags lugn och ro under kommande år då flera skolrenoveringar behöver göras borde en evakueringsskola byggas. En tillfällig paviljonglösning men med generösa och standardiserade lektionssalar, kontorslokaler och skolgård samt goda kommunikationer. En skola dit grupper/klasser/skolor kan flyttas under en (kortare) period för att iordningställa ordinarie lokaler. Med en evakueringsskola, kanske ute på gamla mässområdet eller på gräsytan längs med Gustavsviksvägen, skulle störningen som ett skolbyte/flytt innebär i elevernas studier minimeras och kunna planeras.

Det var allt tror jag, nu laddar vi för dialogmöte på måndag. Hoppas att möta massor av erfarenheter gjorda av andra personer i sina verksamheter och uppdrag. Ser fram emot det!

topp25

Ett nytt kapitel

Den här veckan så avslutar vi ett skolkapitel i familjen Olsson Karlsson. Den här veckan slutar Malte lågstadiet på Navet och samtidigt lämnar Alfred förskolan Äventyret. I augusti är båda barnen Navet-barn, Malte på mellanstadiet och Alfred i förskoleklass. Som säkert alla föräldrar känner, dagar som dessa, så flyger tanken ”vart tog tiden vägen” genom huvudet när det är dags att summera och gå vidare.

Jag vill med detta blogginlägg tacka de pedagoger som följt våra barn under de här tre resp. fyra åren i skolan resp. förskolan. Det lärande som skett i verksamheterna, den pedagogiska tanken bakom allt och pedagogernas förmåga att ta tillvara idéer från barnen och bygga vidare på deras intresse och skapa ett lärande, oavsett om det är föremål som flyger som fascinerar Alfred eller om det är ett intressant youtube-klipp som Malte absolut vill visa klassen.

Det tålamod och den trygghet, de ramar och kramar som barnen mött dessa år har format dem och oss som familj. När Mirja med sin erfarenhet och kunskap, sitt lugn och trygga sätt möter Malte och hans klasskamrater i alla situationer, då är det lätt att vara förälder. Eller när den alltid positiva Fredrika möter upp vid hämtning och sprudlande berättar om upptåg och utmaningar under skoldag och fritidstid.

När Jimmy alltid möter i hallen och säger ” Godmorgon, Alfred, vad roligt att se dig” – då vet man att det blir en bra dag. Eller när Maria skickar det där sms:et en halvtimme efter jag gått från förskolan, den där morgonen när ingenting fungerade vid lämningen. Och sen har vi Emma, med sitt alltid goda bemötande och tydliga blick för både utmaningar och utveckling i vardagen. Emma har varit vår kontaktpedagog för Alfred under hela tiden på Äventyret men även under Maltes tid på hans förskola – Fåraherden så var hon ansvarig pedagog för honom. Vilken kontinuitet och kvalitet!

Jag kan egentligen inte med ord beskriva hur tacksam jag är för att våra barn fått möta dessa otroligt varma och professionella pedagoger under sina tidiga förskoleår/skolår. De har format dem och oss och gett en stabil grund för fortsatt lärande och utveckling.

Nu vänder vi blad och ser fram emot nya klasskamrater, nya utmaningar och nya fantastiska pedagoger. Men först lite sommarlov till oss och till er… TACK!

Svensk sommar