Ett nytt kapitel

Den här veckan så avslutar vi ett skolkapitel i familjen Olsson Karlsson. Den här veckan slutar Malte lågstadiet på Navet och samtidigt lämnar Alfred förskolan Äventyret. I augusti är båda barnen Navet-barn, Malte på mellanstadiet och Alfred i förskoleklass. Som säkert alla föräldrar känner, dagar som dessa, så flyger tanken ”vart tog tiden vägen” genom huvudet när det är dags att summera och gå vidare.

Jag vill med detta blogginlägg tacka de pedagoger som följt våra barn under de här tre resp. fyra åren i skolan resp. förskolan. Det lärande som skett i verksamheterna, den pedagogiska tanken bakom allt och pedagogernas förmåga att ta tillvara idéer från barnen och bygga vidare på deras intresse och skapa ett lärande, oavsett om det är föremål som flyger som fascinerar Alfred eller om det är ett intressant youtube-klipp som Malte absolut vill visa klassen.

Det tålamod och den trygghet, de ramar och kramar som barnen mött dessa år har format dem och oss som familj. När Mirja med sin erfarenhet och kunskap, sitt lugn och trygga sätt möter Malte och hans klasskamrater i alla situationer, då är det lätt att vara förälder. Eller när den alltid positiva Fredrika möter upp vid hämtning och sprudlande berättar om upptåg och utmaningar under skoldag och fritidstid.

När Jimmy alltid möter i hallen och säger ” Godmorgon, Alfred, vad roligt att se dig” – då vet man att det blir en bra dag. Eller när Maria skickar det där sms:et en halvtimme efter jag gått från förskolan, den där morgonen när ingenting fungerade vid lämningen. Och sen har vi Emma, med sitt alltid goda bemötande och tydliga blick för både utmaningar och utveckling i vardagen. Emma har varit vår kontaktpedagog för Alfred under hela tiden på Äventyret men även under Maltes tid på hans förskola – Fåraherden så var hon ansvarig pedagog för honom. Vilken kontinuitet och kvalitet!

Jag kan egentligen inte med ord beskriva hur tacksam jag är för att våra barn fått möta dessa otroligt varma och professionella pedagoger under sina tidiga förskoleår/skolår. De har format dem och oss och gett en stabil grund för fortsatt lärande och utveckling.

Nu vänder vi blad och ser fram emot nya klasskamrater, nya utmaningar och nya fantastiska pedagoger. Men först lite sommarlov till oss och till er… TACK!

Svensk sommar

 

Att föra dialog…

Jag har grunnat en hel del på vad som hände i veckan. Ni vet – i onsdags skulle Riksgymnasiets elever på Risbergska flytta till oss på Tullängen. Inom tio dagar skulle det ske. Snabba ryck. Arbetsmiljöanmälan och hålla tidplanen för renoverings-kedjan uppgavs vara orsaken. Men sen hände något. Ansvariga för beslutet kom på (efter lite uppmärksamhet i media) att man kanske skulle haft en dialog och diskuterat med berörda innan ett beslut. Ja – det är ju en bra lärdom att dra utifrån veckans händelser. Men man blir ju dock förvånad över att ingen tänkt på detta innan ett så drastiskt beslut klubbades…

Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, är som namnet antyder en riksangelägenhet – elever från hela Sverige flyttar till Örebro för att få en utbildning i anpassad lärmiljö med hörselteknik, teckenspråk, hög lärartäthet och små grupper. Dock ser vi att vårt elevunderlag viker av olika anledningar och jag har vid många tillfällen försökt nyansera bilden till politiker och tjänstemän i kommunen kring vilka alternativ som jag anser finns för ett starkt och livskraftigt Riksgymnasium – för elever med teckenspråk som första språk, för elever med en språkstörning och för elever med behov av hörselteknik och en högklassad ljudmiljö. 

Jag har dock en känsla av att mina inlägg i dialogen/debatten bara blivit lagda åt sidan. Jag försöker ofta ge min röst åt de elever som går hos oss men inte har starka organisationer i ryggen som för deras talan – eleverna med diagnosen språkstörning. Idag utgör de ca en tredjedel av våra elever på Riksgymnasiet Tullängsgymnasiet. Vem lyssnar på dem och deras behov och argument? En grupp elever som också finns hos oss. Som utvecklas och lär på Riksgymnasiet. Men inte gör så mycket väsen av sig. Glöm inte bort dialogen med dem – nu när lärdomen är gjord – dialog och kommunikation bör föregå beslut. Hur bygger vi ett starkt Riksgymnasium för alla våra elever?

Rosa sippor i hagel

#RGTU

I maj 2014 gjorde vi på Riksgymnasiet, Tullängsgymnasiet en problemkartläggning där all personal bidrog med sina tankar kring våra största utmaningar. Utifrån denna kartläggning så växte sen så småningom våra 10 processer fram som nu utgör grunden i vårt utvecklingsarbete – eller om man så vill – de trådar kring vilka vi väver vår verksamhet.   

Ungefär samtidigt som vi jobbade med problemkartläggningen så började vi planera en terminsuppstart och kickoff på Loka. Vi, jag och Rigmor, samlade ett gäng intresserade kollegor och diskuterade vad vi skulle fylla programmet med och hur vi skulle genomföra programpunkterna. Och där – mitt i Loka-planeringen – dök den upp – vår nya # som vi använt sen dess: #RGTU 

Den dyker nu upp som förkortning både här och där men syftet var att kunna twittra och hitta och sortera inlägg från alla – oavsett vem som följer vem. 

Skulle jag utvärdera den så här – nästan två år senare – så skulle jag lite oödmjukt säga att det nog är en av våra viktigaste förändringsdetaljer sen vi började vårt utvecklingsarbete. Den hjälper oss med samhörighet, delaktighet, identitet och transparens. Senast igår visade den upp sin styrka när jag med några enkla knapptryckningar kunde samla massor av bilder och intryck och upplevelser från vår aktivitetsdag med fokus på välbefinnande och rörelse/motion. Även fast aktiviteterna ägde rum bl.a  i Grythem, Borlänge, på skolan och i Backahallen så kunde vi hålla koll på vad som hände och vad elever och personal gjorde för roligheter. Länge leve vår hashtagg: #RGTU 

Första gången vår # såg dagens ljus

Hälften kvar

Om några dagar är det jullov och halvtid i vårt ”visionsarbete” och det utvecklingsuppdrag som vår verksamhet, Riksgymnasiet för döva och hörselskadade på Tullängsgymnasiet, gick in i för ett och ett halvt år sedan. Jag skulle ljuga om jag säger att det är lätt och alltid roligt att jobba med den stora omorganisation vi sjösatt i och med att vi tog bort arbetslagen och började jobba med processer i verksamheten. Den här terminen har rent av varit riktigt slitig. De stora organisationsförändringarna har denna termin verkställts och vi har inte riktigt hunnit med att kartlägga alla uppdrag och behov som verksamheten har och hur de ska utföras och vem som ska ansvara. Detta arbete fortskrider dock och ett mål är att inför nästa höst ha en större överblick över vem som gör vad och varför.

Men en sak som jag väljer att ta med mig in i jullovs-vilan är vårt mentorsteam. Elva lärare som anmälde sig att jobba som mentorer och som nu utgör stommen i vårt elevnära arbete utöver undervisningen. Jag är en av mentorerna och har under denna termin arbetat tillsammans med mina tio mentorskollegor. Vi har bl.a diskuterat rollen och vårt uppdrag och hur vi kan ge våra elever ett likvärdigt mentorskap som syftar till att eleverna mår bra och når sina kunskapsmål.

Vi har förstås långt kvar i vårt arbete men mentorsteamet är ett engagerat gäng som vill lära och alltid har eleverna i fokus. Det är med glädje jag tänker tillbaka på två sena onsdagsmöten senaste veckorna då mentorer livligt diskuterat förlängd studietid, poängplaner, studieplanering och dokumentation. Så även om vår omorganisation har frestat på vår vardag så är jag övertygad om att det är rätt väg att gå. Mentorsteamet är en av de delar jag tror mest på som nyckeln till elevernas framgång i sina studier. Så efter julledigheten tar vi nya tag och fortsätter vända och vrida på vår verksamhet – för elevernas skull.

God Jul så länge!

IMG_1967

När man lyfter blicken lite

Idag har jag (nästan) färdigställt årets kvalitetsplan för oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, Tulllängsgymnasiet (RGTU). Ja, jag vet, egentligen borde jag pluggat teckenspråk idag, men vår närträff blev framflyttad en vecka på grund av att Fellingsbro folkhögskola firade 100 år idag. Så – jag passade på att göra klart vår kvalitetsplan. Låter det trist med kvalitetsplan, ja kanske lite, men med lite perspektiv så är det en fantastisk process att analysera sina utvärderingar och enkätsvar och lyfta blicken för ett ögonblick och titta bakåt, stämma av nuläget och slutligen, titta framåt. För ca ett och ett halvt år sedan så formulerade vår rektor en vision, en vision för 2017. Jag fick som del i min tjänst ett utökat uppdrag för detta kvalitetsarbete och sedan dess har jag försökt, att systematiskt och steg för steg, driva en utveckling för att närma oss vår vision, som ska slutsummeras om ytterligare ett och ett halvt år.

I vardagen känns det så där, det måste jag erkänna. Vi brottas som alla skolverksamheter med vardagliga utmaningar (problem) som ibland känns alldeles för utmanande och problematiska. Ibland gnäller vi, ibland kräks vi ut vår frustration och otillräcklighet. Men… så sätter jag mig och tittar på våra siffror, på elevernas enkätsvar, på personalens enkätsvar… och ser en utveckling, en försiktig rörelse åt rätt håll. En tendens som visar att vi är på rätt väg och när jag – utifrån mallen till kvalitetsplanen – ska formulera våra aktiviter och insatser för att öka måluppfyllelsen, kunskapsutvecklingen, tryggheten, studieron, elevinflytande mm. mm så ser jag det: Jag ser hur lätt det är att hitta konkreta exempel i vår vardag på dessa insatser. Jag plockar med lätthet fram goda exempel på hur vi jobbar med elevernas välbefinnande och trygghet. Jag ser hur kollegorna i vardagen systematiskt och noggrant formulerar sina bedömningar och omdömen utifrån våra kurser och kunskapskrav. Jag ser elever som kliver fram och representerar sina kamrater i Programlyftet för att öka elevernas inflytande, jag ser en skolledning som lyhört lyssnar och vill förändra och förbättra och processledare som på kort tid tagit kommandot över sin process och gjort gigantiska framsteg.

Allt detta när jag lyfter blicken, när jag ser helheten och ser bakåt och ser var vi var förut och var vi är nu. Vi är ännu inte framme, inte på lång väg, men med dagens helikopterperspektiv, när jag cirkulerat högt upp över min egen vardag så ser jag den där rörelsen som jag pratade om för länge sen, om kaffet som kanske blivit varmare… En riktigt cool insikt! Tack kvalitetsplanen för det!

Lyfta blicken

En Amanda till alla

När jag började arbeta på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, en kall januaridag för tre och ett halvt år sen mötte jag Amanda. Hon hade varit där en termin längre än mig. Hon var ung, jätteung. Hon hade typ precis tagit studenten själv. Nu skulle hon arbeta som elevassistent och vi fick skrivborden bredvid varandra. Sedan dess har mycket hänt. Riksgymnasiet på Tullängsgymnasiet har förändrats på många sätt och jag också. Jag och Amanda har också utvecklats tillsammans under dessa år. Vi har försökt lära oss teckenspråk tillsammans, vi har stött och blött och funderat och reflekterat kring hur elever mår och hur det går. Under en lång tid så var Amanda med på mina mattelektioner där vi undervisade elever med språk- och hörselnedsättning. Nästan varje lektion avrundade vi med att diskutera vad som hänt under lektionen. Vad vi sett och hört, vad hon hade sett och hört men som jag missat. Vilka signaler hon fångade upp från eleverna när jag gick igenom ett visst moment på tavlan. osv. osv.

Amanda har drivit på min egen utveckling och hon har bidragit till att eleverna fått en bättre undervisning av mig. Hon har reflekterat och ifrågasatt, men på ett helt ofarligt sätt. Hon har velat lära sig, hon har haft elevens bästa i fokus och tillsammans har vi fört eleverna framåt.

I Helen Timperleys bok, Det professionella lärandets inneboende kraft, läser jag om hur lärares lärande måste utgå från elevernas behov och hur viktigt det är för lärare att utmana sina nuvarande övertygelser i ett utbyte med andra kollegor. Detta utbyte måste dock kännetecknas av ett respektfullt och utmanande förhållningssätt för att utveckling ska ske. Precis så har det varit att arbeta tillsammans med Amanda och alla lärare borde verkligen ha en egen ”Amanda” i sitt klassrum. Att utmanas av, att fundera tillsammans med, att ifrågasättas av och att glädjas med när eleverna förstår och vi når fram.

Men nu är jag så otroligt glad för att Amanda slutar hos oss. För hon ska börja studera – till lärare!!! Så rätt!!

Stort lycka till på vägen Amanda och välkommen tillbaka – när som helst under resan när du vill prata pedagogik eller när du är färdig och har ditt lärarleg i fickan!

HelenT

Vilken vecka!

Summerar terminens första vecka – en intensiv och rolig start som egentligen började lite tidigare för mig. Ungefär samtidigt som regnmolnen skingrade sig så började jag och min kollega Rigmor att jobba efter semestern. I dagarna tre så planerade och fixade vi för att i måndags kunna ta emot alla medarbetare på Riksgymnasiets skolor för två dagars kickoff i Loka brunn. Redan i söndags åkte vi dit för att kontrollera lokaler, teknik, rumsfördelning mm mm. Allt för att våra gäster, personalen från Riksgymnasiet från Tullängsgymnasiet (RGTU), Virginska gymnasiet (RGVI) och Risbergska gymnasiet (RGRI), skulle känna sig välkomna och få två riktigt givande dagar.

Måndag och tisdag tillbringade vi så i Loka med gemensamma föreläsningar, grupparbeten och planering, men också fika, mat och underhållning samt bad för de som önskade. Lite mer om dagarna i Loka hittar du här>>

Loka följdes av Lärardagen där jag och vår rektor Anders hade ett seminarium på förmiddagen som hette ”Att vara förstelärare – att förlänga och förstärka rektors ledarskap – så här gör vi!” Efter picknick-lunch och firande vid slottet ägnades eftermiddagen åt överlämningar mellan gamla och nya mentorer. Vi går nämligen nu, HT15, in i en helt ny mentorsorganisation på RGTU där färre lärare är mentor åt fler elever. Läs mer här>>

Torsdagen inleddes med möte med våra lärare på Tullängsgymnasiet som ska undervisa våra teknikelever från Riksgymnasiet men som inte tillhör vår organisation till vardags. Vi diskuterade utmaningar och möjligheter och gick igenom och testade den hörselteknik som vi använder i undervisningen.

Under torsdagen träffades också det nya mentorsteamet (11 st lärare) och vi drog upp riktlinjer för första skolveckan och tänkte tillsammans kring vilka viktiga saker som vi behöver ta upp med våra elever vid uppropet på måndag. Det känns så himla bra att vi nu ska arbeta på ett nytt sätt med mentorskapet hos oss. Jag tror att detta kommer leda till mer likvärdighet i mentorskapet för våra elever och det var med en fin känsla av engagemang och delaktighet som jag lämnade vårt möte i torsdags.

Fredagen ägnade jag sedan – så mycket jag kunde – åt att ha fokus på min matematikundervisning som jag ska ha detta läsår. Jag kommer undervisa våra nya teknikettor i matematik 1c under HT och matematik 2c under VT. Jag lämnade även över mina gamla elever till de nya lärarna som tar över efter mig.

Slutligen rundades veckan av med att hjälpa rektor Anders att spela in den film som ska hälsa våra 234or välkomna på måndag. Vi delar ju nu Anders med Risbergska gymnasiet, varför det känns bra att han ändå är med vid uppropet – på film – trots att han vid aktuell tidpunkt finns på annan plats.

Oj vilket långt inlägg det här blev. Inte så mycket reflektioner men ändå en dokumentation av denna intensiva vecka som varit väldigt innehållsrik. Nu hoppas vi att grunden är lagd för årets viktigaste skoldag. Uppropet i morgon!

Vecka33

En tredjedel

Ett av tre läsår avslutat. Vi har puttat ut årets studenter från Riksgymnasiet för döva och hörselskadade. Samlat ihop intrycken och gått på semester. Dags då att fundera på hur denna termin sett ut och vad vi gjort och hur det blev. För att friska upp minnet lite så vill jag påminna om att vi i början av detta läsår formade en vision för vår verksamhet. En vision som siktade på de elever som tar studenten 2017. Under läsåret har jag arbetat på halvtid som kvalitetsutvecklare och här kan du läsa om vår första termin. Under hela detta år har vi dokumenterat våra utvecklingssteg i vår blogg: rgtu.se och där har vi tillsammans skrivit ca 80 inlägg och även fast vi inte har så många följare så fungerar bloggen som en bra och funktionell dokumentation av vår skolutveckling – i vardagen.

Under denna vårtermin som vi nu nyss avslutat så har vi etablerat samtliga processer. Vi har formerat processteam kring alla processer och sakta men säkert börjar ”processtänket” sätta sig i vår organisation. I februari samlades alla processhandledare för en heldag där vi delade erfarenheter, farhågor och framtidsplaner. Där hade vi också besök av vår processhandledare från kommunen som gav oss feedback på vårt arbete. Enligt kommunens processmall så är det fyra av våra processer som exakt uppfyller kraven i deras definition. Vi behåller dock samtliga processer i vår verksamhet och tar nu in dem i nästa läsår och utvecklar och förstärker dem. Om två år ska vi slutsummera tre år av skolutvecklingsarbete med processerna som grund. Nu gäller det att hålla i och hålla ut. Att följa upp och vara noggrann att prioritera just våra processer och ingenting annat.

Denna vårtermin har vi genomfört många av de aktiviteter vi planerat i vår kvalitetsplan. Vi har också genomfört medarbetarenkäten med personalen och CMA-enkäten med våra elever som gick i tvåan. Vi har så smått börjat arbeta med resultaten av dessa enkäter och i början av nästa termin utgör dessa underlag för en ny kvalitetsplan med nya aktiviteter. Mitt egna lilla mål är att även nästa års kvalitetsplan ska bli ett levande dokument (som jag tycker den varit i år) med noggrant utvalda aktiviteter som alla siktar mot vår vision.

Men nu kopplar vi ner och av och laddar batterierna för nästa läsår.

En varm, skön och trevlig sommar önskar jag Er alla!

Sommarblommor

Ta mig tid för teckenspråk

För drygt tre år sen började jag – av en slump – arbeta på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, på Tullängsgymnasiet. Första månaderna kände jag mig otroligt frustrerad och som en gäst i en ny värld. Delvis berodde detta förstås på att jag hamnat i ett sammanhang där det kommunicerades på ett språk jag inte behärskade. Jag var en av få personer på sektorn som inte kunde språket, jag kunde inte ens bokstavera på teckenspråk! Jag undervisade döva elever från dag ett, men med tolk. Jag kastades in i detta utan förkunskaper, fick pröva och fråga mig fram.

Ganska snart insåg jag att teckenspråket nog var något för mig. Jag märkte att jag hade lätt att minnas tecken och sammanhang och jag tog alla chanser att fråga elever, kollegor och mina tolkar om ord som jag behövde – just där och då. Jag fascineras över att jag än i dag minns mina första tecken, hur jag lärde mig dem, i vilket sammanhang och vem som lärde mig tecknet.

Idag tar jag mig fram hyfsat på teckenspråk, med både elever och kollegor, men det är förstås massor kvar att lära och mycket ansträngande att hänga med i en konversation, t.ex i fikarummet där flera kollegor pratar med mig och med varandra. Jag undervisar dock ännu inte på teckenspråk och jag inser att vägen dit är lång, men jag känner att det nu är dags att ta ytterligare ett kliv i min teckenspråksutveckling. Jag har därför bestämt mig för att kommande läsår ta tjänstledigt en dag i veckan och läsa teckenspråk på distans, om jag kommer in på utbildningen jag sökt. Sen handlar det förstås om att fortsätta använda språket i vardagen. Att fortsätta fråga kollegor om nya tecken och hur de används. Att träna avläsning i fikarummet, i korridoren och på teckentolkade tv-program.

Är tacksam för att jag fått möjlighet att erövra ett nytt språk som vuxen och samtidigt få insikt om hur svårt och utmanande det är att omge sig med ett språk som inte är mitt första. Men roligt är det och förresten så tror jag att det smittat av sig på mina barn…