När man lyfter blicken lite

Idag har jag (nästan) färdigställt årets kvalitetsplan för oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, Tulllängsgymnasiet (RGTU). Ja, jag vet, egentligen borde jag pluggat teckenspråk idag, men vår närträff blev framflyttad en vecka på grund av att Fellingsbro folkhögskola firade 100 år idag. Så – jag passade på att göra klart vår kvalitetsplan. Låter det trist med kvalitetsplan, ja kanske lite, men med lite perspektiv så är det en fantastisk process att analysera sina utvärderingar och enkätsvar och lyfta blicken för ett ögonblick och titta bakåt, stämma av nuläget och slutligen, titta framåt. För ca ett och ett halvt år sedan så formulerade vår rektor en vision, en vision för 2017. Jag fick som del i min tjänst ett utökat uppdrag för detta kvalitetsarbete och sedan dess har jag försökt, att systematiskt och steg för steg, driva en utveckling för att närma oss vår vision, som ska slutsummeras om ytterligare ett och ett halvt år.

I vardagen känns det så där, det måste jag erkänna. Vi brottas som alla skolverksamheter med vardagliga utmaningar (problem) som ibland känns alldeles för utmanande och problematiska. Ibland gnäller vi, ibland kräks vi ut vår frustration och otillräcklighet. Men… så sätter jag mig och tittar på våra siffror, på elevernas enkätsvar, på personalens enkätsvar… och ser en utveckling, en försiktig rörelse åt rätt håll. En tendens som visar att vi är på rätt väg och när jag – utifrån mallen till kvalitetsplanen – ska formulera våra aktiviter och insatser för att öka måluppfyllelsen, kunskapsutvecklingen, tryggheten, studieron, elevinflytande mm. mm så ser jag det: Jag ser hur lätt det är att hitta konkreta exempel i vår vardag på dessa insatser. Jag plockar med lätthet fram goda exempel på hur vi jobbar med elevernas välbefinnande och trygghet. Jag ser hur kollegorna i vardagen systematiskt och noggrant formulerar sina bedömningar och omdömen utifrån våra kurser och kunskapskrav. Jag ser elever som kliver fram och representerar sina kamrater i Programlyftet för att öka elevernas inflytande, jag ser en skolledning som lyhört lyssnar och vill förändra och förbättra och processledare som på kort tid tagit kommandot över sin process och gjort gigantiska framsteg.

Allt detta när jag lyfter blicken, när jag ser helheten och ser bakåt och ser var vi var förut och var vi är nu. Vi är ännu inte framme, inte på lång väg, men med dagens helikopterperspektiv, när jag cirkulerat högt upp över min egen vardag så ser jag den där rörelsen som jag pratade om för länge sen, om kaffet som kanske blivit varmare… En riktigt cool insikt! Tack kvalitetsplanen för det!

Lyfta blicken

En tredjedel

Ett av tre läsår avslutat. Vi har puttat ut årets studenter från Riksgymnasiet för döva och hörselskadade. Samlat ihop intrycken och gått på semester. Dags då att fundera på hur denna termin sett ut och vad vi gjort och hur det blev. För att friska upp minnet lite så vill jag påminna om att vi i början av detta läsår formade en vision för vår verksamhet. En vision som siktade på de elever som tar studenten 2017. Under läsåret har jag arbetat på halvtid som kvalitetsutvecklare och här kan du läsa om vår första termin. Under hela detta år har vi dokumenterat våra utvecklingssteg i vår blogg: rgtu.se och där har vi tillsammans skrivit ca 80 inlägg och även fast vi inte har så många följare så fungerar bloggen som en bra och funktionell dokumentation av vår skolutveckling – i vardagen.

Under denna vårtermin som vi nu nyss avslutat så har vi etablerat samtliga processer. Vi har formerat processteam kring alla processer och sakta men säkert börjar ”processtänket” sätta sig i vår organisation. I februari samlades alla processhandledare för en heldag där vi delade erfarenheter, farhågor och framtidsplaner. Där hade vi också besök av vår processhandledare från kommunen som gav oss feedback på vårt arbete. Enligt kommunens processmall så är det fyra av våra processer som exakt uppfyller kraven i deras definition. Vi behåller dock samtliga processer i vår verksamhet och tar nu in dem i nästa läsår och utvecklar och förstärker dem. Om två år ska vi slutsummera tre år av skolutvecklingsarbete med processerna som grund. Nu gäller det att hålla i och hålla ut. Att följa upp och vara noggrann att prioritera just våra processer och ingenting annat.

Denna vårtermin har vi genomfört många av de aktiviteter vi planerat i vår kvalitetsplan. Vi har också genomfört medarbetarenkäten med personalen och CMA-enkäten med våra elever som gick i tvåan. Vi har så smått börjat arbeta med resultaten av dessa enkäter och i början av nästa termin utgör dessa underlag för en ny kvalitetsplan med nya aktiviteter. Mitt egna lilla mål är att även nästa års kvalitetsplan ska bli ett levande dokument (som jag tycker den varit i år) med noggrant utvalda aktiviteter som alla siktar mot vår vision.

Men nu kopplar vi ner och av och laddar batterierna för nästa läsår.

En varm, skön och trevlig sommar önskar jag Er alla!

Sommarblommor

Ta mig tid för teckenspråk

För drygt tre år sen började jag – av en slump – arbeta på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, på Tullängsgymnasiet. Första månaderna kände jag mig otroligt frustrerad och som en gäst i en ny värld. Delvis berodde detta förstås på att jag hamnat i ett sammanhang där det kommunicerades på ett språk jag inte behärskade. Jag var en av få personer på sektorn som inte kunde språket, jag kunde inte ens bokstavera på teckenspråk! Jag undervisade döva elever från dag ett, men med tolk. Jag kastades in i detta utan förkunskaper, fick pröva och fråga mig fram.

Ganska snart insåg jag att teckenspråket nog var något för mig. Jag märkte att jag hade lätt att minnas tecken och sammanhang och jag tog alla chanser att fråga elever, kollegor och mina tolkar om ord som jag behövde – just där och då. Jag fascineras över att jag än i dag minns mina första tecken, hur jag lärde mig dem, i vilket sammanhang och vem som lärde mig tecknet.

Idag tar jag mig fram hyfsat på teckenspråk, med både elever och kollegor, men det är förstås massor kvar att lära och mycket ansträngande att hänga med i en konversation, t.ex i fikarummet där flera kollegor pratar med mig och med varandra. Jag undervisar dock ännu inte på teckenspråk och jag inser att vägen dit är lång, men jag känner att det nu är dags att ta ytterligare ett kliv i min teckenspråksutveckling. Jag har därför bestämt mig för att kommande läsår ta tjänstledigt en dag i veckan och läsa teckenspråk på distans, om jag kommer in på utbildningen jag sökt. Sen handlar det förstås om att fortsätta använda språket i vardagen. Att fortsätta fråga kollegor om nya tecken och hur de används. Att träna avläsning i fikarummet, i korridoren och på teckentolkade tv-program.

Är tacksam för att jag fått möjlighet att erövra ett nytt språk som vuxen och samtidigt få insikt om hur svårt och utmanande det är att omge sig med ett språk som inte är mitt första. Men roligt är det och förresten så tror jag att det smittat av sig på mina barn…

 

Fantastiska skolan och fritids

Idag var det dags att vara ledig från mitt jobb på min skola, för att gå till en annan skola. Idag hängde jag med M till hans klass på Navet. Vi började med att sjunga och kolla att alla var där – vilket var fallet. Alla var på plats, elever och lärare, ingen sjuk eller borta. Efter genomgång av klockan, datum och dagens schema så upptäckte eleverna ett brev – från stenåldern…med ett meddelande från en flicka som som behövde hjälp att lösa ett matematiskt problem. Det blev egen fundering, diskussioner i par och slutligen en lång gruppdiskussion om addition och multiplikation. Aktiviteten avslutades med multiplikationsbingo – treans tabell. Bingo!

Fruktstund och sen rast på soldränkt skolgård. Skoldagen fortsatte med idrottslektion. Idag stod bugg och jenka på programmet och jag fick förstås vara med och träna på att både föra och följa. Fortsatte med underbar skollunch med massor av goda sallader och tillbehör. Detta var en välbehövlig energikick för efter lunch blev det långrast i parken med dunken-123. Som om det inte var nog att springa och leta gömda barn i buskarna så ville några barn springa i kapp så det blev några snabba intervaller i parken innan rasten övergick i ute-lektion med fokus på samarbete och analytisk förmåga när vi lekte ”dörrvakten”.

kontrabasNär vi kom in i klassrummet igen möttes vi av musik. Kulturskolan var där och visade olika stråkinstrument och alla elever fick prova att spela. Stort fokus och många glittrande ögon hos eleverna. Skoldagen avslutades sedan med individuellt arbete med skolans Ipads och Qnoddarna – svenska – hallonstigen. Det var helt fascinerande att se hur alla elever koncentrerat loggade in på sina enheter och inom några sekunder var igång med sitt arbete – individuellt eller i par. Innan det sen var dags för fritids rundade gruppen av med charader.

Efter mellis fortsatte jag och M till fritids där det var utflykt på programmet. Och inte vilken utflykt som helst. Idag var gruppen inbjuden till Tullängsgymnasiet och till eleverna på teknikprogrammet med programfördjupning – spelutveckling. Alla barn fick prova gymnasieelevernas egengjorda dataspel och kort utvärdera vad som var bäst och vad som kunde bli bättre. Aktiviteten var hög och det var kul att se samspelet mellan de små och de stora eleverna och hur de kunde mötas i dataspelens underbara värld.

dataspel

Ja , tänk vad man hinner med när man är ledig 6 timmar från sin egen skola och kliver in i en annan vardag. Jag kan inte låta bli att reflektera över kvalitén och omsorgen min son möter i skolan och i fritids. Hur omsorg och ramar, kompetens och målmedvetenhet präglar verksamheten. Bra där Navet och Örebro kommun….och har du barn i skolåldern och har möjlighet så rekommenderar jag varmt ett besök i skolans underbara värld!

Pia, Tony, Bengt och Mirja

Har i dagarna hittat en facebookgrupp där jag numera är medlem, ”Fanthyttan, Hafsta, Guldsmedshyttan, Storå, Nederhyttan och byarna omkring”. I gruppen delas diverse bilder från min hembygd, barndom och skolgång. Har under veckan läst, skrattat och rest tillbaka i tiden. Tillbaka till Fanthyttans skola, till 80-tal, till lägerskola i Kloten och skolresa till Gotland. Inser att jag minns det mesta som om det var i går. Minns när vi mjölkade korna på Hau gård, hade disco och reflexvandring i Kloten, hur vi spelade in film i Nora, spelade teater, sjöng Dagny-kom hit och spill, tävlade i multiplikationstabellen och målade möss på vår lärares bil. (Ja det var ok, han hade gett oss tillåtelse. Läraren ser ni på bilden nedan, Tony, och tjejen i mössa och flätor – det är jag!)

Jag och Tony

Funderar på hur detta format mig och hur stor del lärarna under min skolgång påverkat mig och mitt liv. Hur hade det gått om inte min lågstadiefröken, Pia Svensson med värme, påhittighet och beslutsamhet hjälpt mig få ordning på de där svåra bokstäverna ”d” och ”b”. Hade jag valt matematiken som yrke om jag inte fått med mig glädjen från mellanstadiet när vi alltid började med multiplikationstävling sittandes på bänkarna och utmanats med bråkräkning redan i 4an. Hur osäker hade jag varit för scenframträdande och muntlig framställning om vi inte spelat teater och gjort film med Tony Leiegård under alla år med honom som lärare. Hade jag vågat satsa på fysik och naturvetenskap om jag inte haft Bengt Lindlöf som med glädje, skärpa och tydlighet lotsade oss genom både fotosyntesen och Ohms lag. Vem vet hur det varit? Säkert är iallafall att dessa lärare gjort avtryck och gett glädje, kunskap och trygghet genom min skoltid.

Idag var jag på utvecklingssamtal med min äldste son som går i 2an på Navet och inser att jag återigen möter en lärare som kommer betyda massor för mig, och min son och vår familj. En lärare som med tydlighet, kompetens, lugn och värme finns i hans liv och lotsar och leder honom och hans kamrater varje dag. Jag lägger Mirja Tannerstad till listan av lärare som gör skillnad. För mig. För min familj. För Örebro. För Sverige.

Glapp i styrkedjan

Två gånger i min yrkeskarriär så har jag blivit erbjuden att välja rektorsyrket, båda gångerna har jag avböjt möjligheten. Att jag valde bort chansen att bli rektor berodde enbart på att jag anser att det i dagens form är ett omöjligt uppdrag. Att vara den där pedagogiska ledaren med koll och ansvar för hundratals lagar och riktlinjer och dessutom budget- och personalansvar. Tack, men, nej tack.

Jag har fått utvecklats åt andra håll i min karriär istället men med ovanstående bakgrund vill jag presentera en idé till organisation för att minska ”glappen i styrkedjan” som Skolinspektionen uttrycker det i sin färska rapport>>

Jag ska försöka förklara min tanke: För ca två år sedan sökte jag en tjänst som kvalitetsutvecklare i Örebro kommun. Detta projekt var då nytt och tanken var att 16 pedagoger plus en samordnare skulle bilda en grupp kvalitetsutvecklare (KU) som skulle jobba med skolutveckling på flera plan. Hälften av vår tid skulle vi fortsätta som lärare på vår vanliga skola och andra hälften av tiden skulle vi finnas i KU-gruppen där fokus låg på dels externa uppdrag i hela kommunen och dels en intern lärprocess för att utveckla vår kompetens och föra in vetenskaplig grund i våra verksamheter och uppdrag. Under ett år ingick jag i denna grupp. Under året träffade vi politiker och tjänstemän i kommunen, läste litteratur och diskuterade densamma, prövade metoder och verktyg för kollegialt lärande mm mm. Efter ett år tog jag dock ett beslut att kliva av KU-gruppen efter att ha fått ett erbjudande som kvalitetsutvecklare på enbart min skola och sektor.

Jag undervisar fortfarande ungefär hälften av min tid. Övrig tid deltar jag i vårt ledningsteam på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade på Tullängsgymnasiet, samplanerar skolutveckling och kollegiala lärprocesser tillsammans med vår rektor och leder vårt systematiska kvalitetsarbete genom att ansvara för att koordinera de processer som vi startat i vår verksamhet. Allt med syftet att öka elevernas kunskapsresultat och öka deras möjlighet till försörjning och fortsatt lärande efter deras studietid hos oss.

Med erfarenheter och lärande från året med kvalitetsutvecklarna så har jag mycket användbara kunskaper när jag nu vänder blicken hemåt och jobbar med att stötta upp min rektor i hans utvecklingsarbete. Jag tror att detta skulle kunna vara en modell att arbeta med i kommuner/regioner för att täppa till glappet i styrkedjan mellan lärare och rektor, rektor och huvudman. Det skulle också vara en modell för att göra det ”omöjliga” rektorsuppdraget mera möjligt.

Det är klart att det skulle kosta en del, dels att plocka ut lärare/förstelärare för ett år i en kvalitetsutvecklarorganisation och dels att stärka upp rektorer runt om i Sverige med en halvtidsresurs. Men vad kostar det att inte satsa, vad riskerar vi om glappet i styrkedjan fortsätter öka? Mycket större värden riskeras då och vill vi ge eleverna den bästa undervisningen måste vi ge lärarna de bästa rektorerna och den bästa ledningen. Det tjänar alla på.

SkogimotljusFoto: © Margareta Nordahl Bergslagshästen

Börjar kaffet bli varmare?

Skummade igenom Twitter häromdagen och såg något i ögonvrån som intresserade mig. Hann inte läsa hela texten den gången, hade lite annat för mig den dagen men idag har jag dock till slut hittat texten igen: Ett nyhetsbrev>> om innovationskraft och organisationsutveckling, skriven av Paradigmmäklarna, Troed Troedsson och Camilla Hending.

De gör en jämförelse med organisationens inre kraft som microrörelser hos medarbetarna likt vattenmolekylernas rörelse i varmt kaffe. De säger också att det inte går att kompensera för kallt kaffe genom att springa med koppen som kaffet befinner sig i. Ja, ni kan ju läsa själva, det här blogginlägget syftar ju inte till att återberätta innehållet, det var inte meningen. Det jag ville skriva var istället de reflektioner jag själv gjorde när jag läste texten.

Jag jobbar ju ungefär halva min tid med kvalitetsutveckling i vår verksamhet på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade på Tullängsgymnasiet och när jag läste texten stannade jag till och blev för ett ögonblick mycket kritisk till mitt eget arbete och de processer vi startat i verksamheten. Jag funderade och grunnade, är det koppen vi försöker springa med eller är det faktiskt så att kaffet börjar bli varmare hos oss? Börjar alla medarbetare hos oss, eller iallafall de flesta, att genom egen rörelse bidra till en temperaturhöjning? Jag tänker inte försöka svara på det här eftersom jag helt enkelt inte har en aning. Jag kan bara beskriva en känsla jag haft senaste tiden och några observationer jag gjort utifrån mitt perspektiv, vilket kanske, kanske är en liten indikation på att vårt ”kaffe börjar bli varmare”:

Jag har noterat att kollegorna börjar våga ta plats. Ställa sig upp och säga att det här kan jag och det här har jag provat och det här fungerar på det här sättet. Jag har noterat att många kollegor frågar och är nyfikna, vänder sig till närmsta kollegan mitt emot eller kontaktar någon som de vet har mer kunskap i ämnet. Jag har känt ett det finns ett behov av att kasta ut det gamla och ta tag i det nya, oavsett arbetsbelastningen som det innebär. Jag har sett en omtanke om varandra, elever och personal, och ett genuint intresse för att förändra situationen för varandra och göra skillnad.

Kanske vill jag så gärna se detta så att det är därför jag ser det, eller så är det faktiskt så att jag ser tendenserna till den rörelse i vår verksamhet som kommer att höja temperaturen på vårt kaffe och öka värdet för våra kunder, dvs eleverna. Vi kan ju alltid hoppas…fortsättning följer.

20130514-231807.jpg

Förväntningar…

Igår presenterades Sveriges nya regering. Glädjande nog så fick vi inte mindre än tre ministrar med koppling till utbildningsdepartementet med Gustav Fridolin i spetsen. Jag tycker det visar att S och Mp menar allvar med sin satsning på skolan, på kunskap och utbildning. Mest nyfiken är jag på uppdraget för den nya gymnasie- och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic. Det är på tiden att gymnasieskolan får vara i fokus även om det oroar mig lite att det finns planer på att göra gymnasiet obligatoriskt. Det i kombination med en obligatorisk förskoleklass kommer i praktiken innebära en 13-årig grundskola för vissa elever. Det kan få konsekvenser för den enskilda elever som noga måste belysas innan man skrider till verket och sjösätter den organisationen.

Till exempel tycker jag det är viktigt att man ger eleverna på de individuella programmen möjlighet att välja karaktärsinriktning även om de inte är behöriga till de nationella programmen. Hos oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade på Tullängsgymnasiet så får eleverna på de individuella programmen också del av utbildningen på t ex fordons-, bygg- eller handelsprogrammet. Det finns elever hos oss som under sina tre (fyra) år hos oss inte blir behöriga enligt reglerna för ett nationellt program men ändå går ut gymnasiet och blir utmärkta fordonsmekaniker, målare eller golvläggare.

Men hur var det då med mina förväntningar på den nya regeringen i allmänhet och vår nya utbildningsminister i synnerhet. Jo jag förväntar mig faktiskt först och främst att inte så mycket händer. Med det menar jag att jag förväntar mig arbetsro i skolan utan stora reformer och förändringar i de system som vi nu har och försöker jobba oss in i. Ge oss en chans att lära oss systemet, att tillsammans i kollegiet närma oss förmågor och kunskapskrav och göra detta synligt för eleverna. Låt oss få bygga upp vår organisation för att ge elever det särskilda stöd och de extra anpassningar som de behöver för att nå målen och kunskapskraven och utvecklas så långt det är möjligt.

Jag förväntar mig också en politik, som liksom skolan, ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Om vi har en skollag som ger skolledare och lärare det uppdraget borde det väl inte vara mer än rätt att även politik och beslut som rör skolan, uppfyller samma krav. Eller vad tycker du?

IMG_1717

 

Skolpolitik – igen

För nästan ett år sen skrev jag följande inlägg: Skolpolitik som är ett av mina hittills mest lästa och delade blogginlägg. Några veckor senare träffade jag Gustav Fridolin IRL och pratade skola i allmänhet och Riksgymnasiet för döva och hörselskadade i synnerhet. Det var början på ett valår som nu är inne på slutspurten och igår tittade jag ifatt ”Världens bästa skitskola” som avslutades med en partiledardebatt där de partiledare som hade tid närvarade, dvs Fredrik, Annie och Göran prioriterade annat.

Under debatten fortsatte partiledarna kasta siffror på varandra och referera till PISA, kommunalisering, fria skolvalet och massa andra faktorer som kan kopplas till vår svenska ”skitskola”. En gång i debatten hörde jag dock de magiska orden ”nationell samling för skolan”.

Som jag önskar att våra politiker efter valet slår sig ner i riktigt sköna mjuka fåtöljer, dricker varm choklad och har fotriktiga skor som inte skaver och verkligen försöker samla sig kring en långsiktigt hållbar plan för skolan. Över block- och partigränser. Grundat på forskning och beprövad erfarenhet. En samling för att ge skolan och lärarna arbetsro och en möjlighet att jobba sig in i systemet och bli trygga i arbetsmetoder, bedömningsmodeller och betygssystem.

Så snälla Göran, Gustav, Jonas, Stefan, Fredrik, Annie och Janne – gräv ner stridsyxan och reformspaden efter valet. Lyssna på lärare, skolledare och skolforskare och ta ett gäng hållbara beslut som kommer gynna eleverna och Sverige. Jag ber er…forma era styrkor, samarbeta och flyg tillsammans i rätt riktning:

Tranor

Skolstartsvecka

Landat tungt i soffan efter första ”riktiga” skolveckan, dvs en vecka med elever och schema, planering och möten, kända och okända ansikten i korridorer och lektionssalar. Tänkte bara försöka samla tankarna i en kort reflektion kring denna vecka. Jag har ju ändå förändrat min vardag ganska rejält när jag nu detta år enbart arbetar på Tullängsskolan och riksgymnasiet för döva och hörselskadade.

Veckan har varit innehållsrik med upprop och introdag med schemabrytande aktiviteter. Själv fick jag äran att i tisdags vara med tvåorna på idrottsdag utanför skolans väggar. Vi började med en förmiddag på svartån då eleverna paddlade kanot och pratade allemansrätt, paddlingsteknik och säkerhet. Eftermiddagen fortsatte sedan på Eyrabadet med simning och livräddning. Ettorna var denna dag på stadsvandring och treorna (och fyrorna) började på sina karaktärsämnen.

Från onsdag har vi gått enligt schema och jag har träffat mina nya grupper som jag ska undervisa i matematik. Kul och pirrigt är det ju alltid och extra speciellt är det när man möter sina nya ettor för första gången och ska etablera en relation och grund att stå på inför fortsatt undervisning och lärande.

På en av mina lektioner denna vecka fick eleverna skriva en exit-ticket när de lämnade lektionen. Jag bad dem beskriva en känsla som de upplevt under vår första lektion tillsammans. Det var lite blandade tankar på lapparna men på en av lapparna fanns två tecknade ”gubbar” där en var ”ledsen” och den andra ”glad”. Den ledsna gubben var överkryssad och bredvid den glada gubben stod det ”kändes rätt OK ändå”. Den lappen fastnade hos mig och får symbolisera ett delmål med undervisningen denna första vecka – att kanske lyckas riva några gamla didaktiska kontrakt kring vad och hur matematik är. Att erbjuda en alternativ bild av matematikundervisningen och kanske hitta lite glädje och bygga självförtroende hos eleverna. Det får bli mitt mål närmsta tiden för att sen bygga vidare på. Vad tror ni om det?

Exit ticket