Den spännande fortsättningen?

Sedan augusti 2017 har jag funderat på den där slutklämmen i motiveringen till det Pedagogiska pris jag då fick ta emot: ”På din pedagogiska väg har du redan bidragit så mycket till att utveckla Örebros skolverksamheter. Vi ser alla fram emot den spännande fortsättningen.”

Man kan ju få prestationsångest för mindre. Vadå fortsättning liksom – och vilka är ”alla” dessa som sitter och väntar på vad jag ska hitta på härnäst?

Ungefär samtidigt som jag fick priset så krisade jag ihop ordentligt och började ifrågasätta min plats i yrkeslivet och vad jag egentligen kunde bidra med. Jag fick skrivkramp här på bloggen och var hård och krävande både mot mig själv och min omgivning. Möjligtvis berodde det på formuleringen till priset men mer troligt var det att jag faktiskt på egen hand funderat på vad ”jag egentligen ska bli när jag blir stor”.

Jag bestämde mig för att hoppa av mitt arbete som lärare på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade och hoppa ut i en okänd framtid. Jag sa upp mig och famlade efter nya dörrar att öppna. Efter en tid av sökande så fick jag möjlighet till en deltidstjänst på Lärarutbildningens kansli på Örebro universitet och startade också upp en enskild firma för att kunna fylla ut med andra uppdrag resten av tiden.

I ett och ett halvt år har jag nu jobbat på universitetet och lärt mig massor av mina kloka kollegor och haft diverse uppdrag med anknytning till lärarutbildningen: Jag har handlett studenter på förskollärarprogrammet som gjort sin VFU, undervisat studenter på grundlärarprogrammet i teknik och bedömning och föreläst på ämneslärarprogrammet om verksamhetsnära skolutveckling.

Jag har samlat på mig erfarenheter som jag nu hoppas få användning av i min nya roll som Projektsamordnare för rektors strategiska satsning ”Framtidens lärarutbildning” vid Örebro universitet.

Kanske är det nu den ”spännande fortsättningen” börjar? Kanske kommer jag kunna bidra till framtiden? Hur som helst så ser jag mycket fram emot mitt nya uppdrag och hoppas kunna hjälpa till med att synliggöra det fina arbete som redan görs vid Örebro universitet med lärarutbildningen – men även vända och vrida på stort och smått – kommunicera med studenter, lärare och verksamheter för att ytterligare förbättra och tillsammans kunna skapa Framtidens lärarutbildning – för framtidens lärarstudenter – för framtidens lärare – för framtidens barn och elever i förskola och skola.

Mer meningsfullt kan det knappast bli. På måndag är det dags för den spännande fortsättningen!

En glaskula som hänger i ett träd med gräsmatta bakom

Fem timmar på Änglanda

Så glad över att bli inbjuden av min Alfred att hälsa på i hans skolvardag på Änglandaskolan idag.

Årskurs 2 på Änglanda håller till en våning upp i hemvist Lila och idag var det ca 40 barn där. Tre lärare, en fritidspedagog och en resurs växlade smidigt under dagen grupp, innehåll och ansvarsområden.

I korthet upplevde jag följande under min dag som förälder på skolbesök: Samling i gradängen med lugn musik, dagens schema och sen stationer: korsord/ordgömma, omvänd ”hela havet stormar” och tangentbordsträning. Rast med fotboll, klättring och prat med engagerad rektor och tillika god vän och sen stationer igen (ca 13 barn vid varje station och en pedagog): Lilla aktuellt med diskussion om allt möjligt (t ex stulna riksregalier och DJ-event i Fortnite), mera korsord och sen egen konstruktion av ordgömmor. Rast och efter det lunch i en matsal stor som ett hav men tyst som ett bibliotek. Förundrad ser jag hur alla elever lugnt sitter kvar fast de ätit färdigt. Jag frågade Alfred hur de vet när de får gå från maten? Han pekar på läraren och säger: ”Ser du H. Ser du att hon har en pil på huvudet? När pilen går, då får vi gå…” Häpen tittar jag upp och ser hur H har ett gult diadem på huvudet med en stor gul pil på. Inser att här på Änglanda är varje detalj och rutin väl genomtänkt för en väl fungerande skolvardag.

Efter lunch blev det filmvila och sen (mitt) favoritämne: matematik! Veckans grej och sen tack och hej då och önskan om ett roligt sportlov.

Gick sakta hemåt med Alfred. Tacksam och glad över att fått vara med om en skoldag på Änglanda. Fem timmar lärande, rutiner, värme, pedagogik och kamratskap. Värmer mammahjärtat gott och läraren i mig njuter av att notera det pedagogiska hantverket hos Änglandas pedagoger.

Vilket år

Vilket år? 2018! Vilket år! 2018!

Vid den här tiden för ett år sedan hade jag ingen aning om vad jag skulle jobba med framöver. Jag hade sagt upp mig utan ny plan. Galet – ja kanske, men nödvändigt.

Efter en jul och nyårshelg i ovisshet så öppnade sig tre dörrar för mig att välja mellan. En dörr innehöll nya utmaningar i nya regioner, en dörr innehöll trygg och säker inkomst med välkänd arbetsgivare och en dörr gav en helt ny möjlighet men också krav på egen handlingskraft och påhittighet. Jag valde den sista dörren. Den bästa dörren. Förstås!

Man måste tro på sina val och mitt val var halvtid på Örebro universitet och resten i min alldeles egna firma. Allt var nytt och inget kunde längre gå på rutin. Nya kollegor. Nya arbetsuppgifter. Ny organisation. Nya erfarenheter.

Summerar ett slitigt och spännande år där ännu fler dörrar har öppnats och där nya möjligheter och utmaningar rullas ut inför kommande år. Tacksam över årets gjorda erfarenheter och öppen för många nya det kommande året. Men först:

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År till Er alla!

Terminsstart utan elever

Så var det dags. En terminsstart utan elever och lektionsförberedelser. Känns både konstigt och naturligt på samma gång. Konstigt att inte hänga på lärardagen och mingla med nya och gamla kollegor. Konstigt att inte kasta sig över schemat och göra grovplaneringen av läsåret. Konstigt att på måndag inte stå och hälsa välkommen och försöka se alla nya elevers rädslor, behov och förväntningar.

Det känns på ett sätt meningslöst nu när jag inte har fötterna på golvet längre och daglig elevkontakt. Meningslöst att nu inte göra jobbet som lärare. Det hårda jobbet, det roliga jobbet, det viktiga jobbet. Men det känns också helt naturligt att nu ingå i ett nytt sammanhang. Att få möjlighet att påverka lärarutbildningen i allmänhet och planering och genomförande av VFU i synnerhet. Kanske är det också viktigt. Kanske är det ännu viktigare? Jag försöker övertyga mig själv om att mitt nya sammanhang också skapar mening för eleverna, men att påverkan nu sker på avstånd och över tid. Jag ser hur hårt alla mina kollegor (både på campus och ute i verksamheterna) jobbar för att studenterna på lärarutbildningen vid Örebro universitet ska få den bästa utbildningen, den bästa VFU:n och den bästa grunden att stå på inför kommande arbete i förskola och skola.

I förberedelserna här hemma inför nytt läsår på ny skola för mina egna barn så dimper Skolvärldens senaste nummer ner i brevlådan och min blick faller på följande artikel: http://skolvarlden.se/artiklar/studenterna-sluta-smutskasta-lararyrket
Där ger tre lärarstudenter sin bild av hur de ser på utbildningen och sin framtid som yrkesverksamma pedagoger. I artikeln är citatet nedan markerat i en pratbubbla och jag inser att den här terminsstarten också har sin mening, även om det blir på ett annat sätt än tidigare.

Nytt, obekvämt och helt underbart

Tre månader, ganska precis idag, sedan jag klev in på universitetet och fick nycklarna till nytt rum, nya arbetsuppgifter och nya arbetskamrater. Tre månader i en känsla av att inte kunna någonting och att behöva anteckna varenda detalj för att kanske förstå helheten så småningom – men också en känsla av omstart och massa nya möjligheter. En halvtidstjänst på lärarutbildningens kansli på Örebro universitet har gett mig möjlighet att lära massa nytt om universitetet i allmänhet och lärarutbildningen och verksamhetsförlagd utbildning (VFU) i synnerhet. Nya människor och nya kunskaper. Ny kultur och nytt tempo. Nya krav och nya lärdomar.

När jag i november förra året tog beslutet att börja om så väntade några månader av vånda och osäkerhet. Idag, när allt fått sjunka in och delvis falla på plats, så kan jag se mig i spegeln och känna att jag gjorde rätt.

Jag trevar mig fram, känner mig obekväm och osäker ibland. Frågar om det mesta men lär mig nytt varje dag. Jag gör fel och rättar till. Sakta men säkert hittar jag min plats i det nya och ser att min kompetens kan behövas även i dessa sammanhang. Efter tre månaders startsträcka så är det dags att börja leverera. Att bidra i ett nytt sammanhang och vända och vrida på mina nya uppgifter för att skapa värde för universitetet och verksamheterna där ute i Örebroregionen. Är ni redo? Det är jag!

Avslut

Lämnat in nycklar och dator. Stängt dörren till arbetsrummet och lyssnat till hur låskolven surrade till bakom ryggen på mig när jag idag gick ut från Tullängen och avslutade ett långt kapitel i mitt jobbliv. När jag stannade till på skolgården och såg mig omkring så nådde min blick Innova och teknikhuset där jag började mina år i Tullängens organisation, när jag och Samuel Sollerman klev in där för att vara med i förändringen av Tullängsskolan i projektet Innovatören. Tillsammans byggde vi upp fysiksalen och allt däromkring. Vi jobbade febrilt med att våra elever på NOT (Natur och Teknik) skulle få en rolig och lärorik tid under sina studier och få en god grund att stå på för framtida lärande, arbete eller eget företagande.

När jag snurrade ett kvarts varv där på skolgården så såg jag KomTek och den byggnad som jag och mina kollegor tillsammans fyllde med innehåll och liv och framtidstro för barn och ungdomar i allmänhet och tjejer i synnerhet. Att fått förtroende att skapa Sveriges första kommunala teknikskola är nästan overkligt att tänka på så här 15 år senare. Men det som nu är naturligt och självklart i drygt 20 kommuner i Sverige byggde vi upp där – ett stenkast från den skolgård jag nu lämnar.

Innan mina steg styrde hemåt vände jag blicken mot byggnaden till vilken jag nyss stängt dörren. Där inne finns Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, en verksamhet som jag hamnade i av en slump men stannade kvar i på grund av gott ledarskap och engagerade och omtänksamma kollegor. En verksamhet jag växt in i och lagt ner min själ i att förstå och utveckla. En verksamhet jag nu också lämnar för att jag känner att min kompetens inte behövs där längre.

Nu snurrar jag ett extra varv och ser mina tre arbetsplatser som jag varit med om att forma och utveckla och som format och utvecklat mig – som människa, ledare och lärare.

Tack Tullängen för allt!

 

 

Levla upp teckenspråket

I söndags åkte jag och min kollega Rigmor upp till Västanviks folkhögskola utanför Leksand för att delta i en veckas teckenspråkskurs. Eftersom jag varit där tidigare på kurs så visste jag ungefär vad som väntade men senast jag var där så var det höst/vinter så det här med sommarkurs var nytt för mig. Tidigare år har denna kurs varit två veckor men detta år så hade de provat en annan variant, med en veckas kurs, något som passade oss bra eftersom vi då kunde kicka igång läsåret och värma upp teckenspråket inför ytterligare ett arbetsår på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade.

Om jag nu ska försöka sammanfatta denna vecka så är det som vanligt pirrigt och nervöst innan man kommer dit. Ska jag förstå vad de tecknar, vilken nivå/grupp kommer jag hamna i och kommer jag ha möjlighet att ta till mig av nya moment och kunskap? I vanlig ordning inleddes veckan med en aulasamling och sen samlades vi i preliminära grupper utifrån vad vi ansökt om för nivå. Under eftermiddagen tränade vi sedan grundläggande övningar och blev iakttagna och kontrollerade och under kvällen blev vi sen permanent planerade i en nivå/grupp. Jag och Rigmor blev kvar i vår D-grupp tillsammans med sju andra deltagare och sen inleddes en vecka med fyra lektioner per dag med bl.a följande innehåll: Svenska städer och europeiska länder, flertal på teckenspråk, perspektivbyte, topik, AP/FY, genuina tecken, avläsning, bokstavering m.m m.m. Vi fick också träna på att översätta en saga (rödluvan och vargen) till teckenspråk och sen filma oss själva för att se hur vi jobbade med perspektiv och placering samt beskrivande och berättande text. Kul och lärorikt! Under inspelningen av rödluvan så passade jag även på att filma in en ny presentation av mig själv. Jag gjorde en liknande vid min senaste kurs i november 2013 så jag tänkte att det kunde vara kul att jämföra och (ev.) se någon utveckling hos mig själv. Så här kommer min nya presentation. Ni som är förstår vad jag berättar får gärna komma med feedback:

2013:

2017:

Tre tredjedelar

Så var det dags att summera och knyta ihop säcken efter tre års hårt arbete med vårt skolutvecklingsarbete på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, Tullängsgymnasiet, RGTU. Men vadå knyta ihop tänker du, skolutveckling tar väl aldrig slut? Nej det gör det förvisso inte men från och med idag så tar mitt uppdrag slut. Jag kliver av från den roll jag har haft som kvalitetsutvecklare bredvid vår rektor Anders Adamson och jag väljer att inte fortsätta eftersom detta arbete dels siktade på en vision för vårterminen 2017 och dels för att denna roll hängde tätt samman med just Anders som chef och ledare. En lärdom som jag tyvärr kommit fram till de senaste två månaderna, detta efter att Anders valde att sluta.

Nu skulle jag kunna välja att redovisa i detalj hur det gått och analysera våra resultat efter allt enkätmaterial och alla intervjuer vi samlat in och gjort. Men det kommer jag inte göra. Är du nyfiken på det resultatet så kan du läsa på bloggen rgtu.se där jag försökt sammanfattat allt eftersom vi fått in våra resultat. Nej här kommer nu att följa en högst personlig reflektion utifrån min egen magkänsla där jag vill sätta ord på vad jag tycker varit allra mest lyckat och framgångsrikt i vårt treåriga arbete, helt utan kritiska glasögon på, det ska jag nu unna mig.

Var och en av tredjedelarna har förstås haft sin egen charm, sina utmaningar och hinder. Men jag måste säga att den allra tuffaste tiden har varit denna sista termin då jag sett våra förändringar börja slå rot och ge effekt i verksamheten men organisationen i stort inte kunnat ge svar på hur/om vi kan fortsätta vårt arbete. Jag har själv slitit med att försöka ”hålla i och hålla ut” fram till målsnöret, något som har varit lite av ett mantra för mig under mina år som kvalitetsutvecklare i skolan. Men nu anser jag att jag gått i mål och lämnar över organisation och det systematiska kvalitetsarbetet till rektorerna som nu får ta över stafettpinnen.

Så vad har vi då lyckats med under dessa år – enligt mig – jo jag tycker vi har:

  • ökat samarbetet mellan yrkeslärare och lärare i gymnasiegemensamma ämnen.
  • varit transparenta och öppna med vårt arbete, bl.a genom bloggen och #RGTU på twitter.
  • ökat likvärdigheten för våra elever då det kommer till mentorskap eftersom vi är färre mentorer nu som samarbetar mera.
  • byggt upp en bra struktur på ITSlearning för planering, dokumentation och uppföljning kring var och en av våra elever (RGTU Dokumentation). Där finns studieuppföljningar, dokumentation av utvecklingssamtal, ev. extraanpassningar och F-varningar samt all information om och kring elevernas APL/praktik.
  • totalt förändrat möjligheterna för eleverna att komma ut på sin APL/praktik. Med en ny vecko-organisation över APL-veckorna, en APL-samordnare med superkrafter och samarbete mellan mentorer och yrkeslärare har vi tagit APL/praktiken på RGTU till nivåer ingen trodde var möjligt när vi började.
  • hittat ett system för att på ett bra sätt ta hand om elevernas situation då ordinarie lärare har korttidsfrånvaro. Med ”vikariestudion” så har vi kommit en bra bit på väg att hitta en hållbart system som ger eleverna tid till studier samtidigt som kollegorna inte behöver få sammanbrott över att behöva täcka upp för varandra vid sjukdom t ex.
  • fått grepp om studieplanerna (äntligen – detta har skett det senaste året – bl. a med hjälp av en studie- och yrkesvägledare med utomjordisk envishet och tålamod). Så nu kan vi fortsätta jobba ytterligare med elevernas individuella planering om de går ett introduktionsprogram. Ett stort utvecklingsarbete har vi kvar där, men grunden är lagd.
  • fått ordning på vårt läsår, vi vet vad som kommer hända och när. Dessutom vet vi nu också vem som ska göra vad. Inte illa va?

Vi ska inte heller glömma bort det gigantiska arbete vi gjorde under första läsåret (14/15) med att fräscha upp både personalens arbetsrum och vissa av lektionssalarna. Ett välbehövligt krafttag som blev ett lyft för den fysiska arbetsmiljön.

Men mest av allt så är det förstås eleverna vi lyckats med. Att stå där på studenten och krama om och lyckönska alla dessa ungdomar som vi jobbat tillsammans med under dessa tre år. Den känslan går inte att beskriva med ord, så därför får bilden på mig och Linnea, en av mina mentorselever, symbolisera det som inte går att skriva. Känslan av att efter hårt arbete gå i mål:

 

Så många proffs

Vände idag hemåt efter en bra dag på jobbet. En känsla som förstås dyker upp då och då hos mig men som nu tyvärr varit frånvarande en längre tid. Men idag så var det ny energi och att alla elever nu äntligen är tillbaka på skolan efter påsklov och en lång APL/praktik-period bidrog förstås till detta.

Dessutom så sköljde en våg av insikt över mig när jag idag fick se massa nya sidor av mina kollegor. Eller se och se var väl en överdrift, jag fick situationer, lärdomar och goda exempel berättade för mig när vi idag samlades för att återkoppla och dela med oss av erfarenheter efter vår senaste omgång med PAR-modellen. Denna organiserade form för kollegialt utbyte i verksamheten som vi nu använt oss av i några år.

Idag ägnade vi en timme åt att lyfta exempel och lärdomar från våra besök hos varandra och insikten över vilka proffs som arbetar i vår verksamhet blev så otroligt klar och tydlig när exempel radades upp från lektionssalar, verkstäder, lastbilshyttar eller andra lärmiljöer där vår skolvardag utspelar sig.

Tänk att det i vår verksamhet arbetar så många proffs: En kan lära eleverna köra lastbil med släp, en kan förklara hur man sammanfogar olika delar/material genom håltagning och gängning, en förklarar hur polära koordinater kan multipliceras, en kan med tålamod av stål igen och igen repetera hur klyvsågen ställs in för korrekta vinklar och längder, en kan utmana och locka eleverna till konversation och kommentarer på engelska i en avslappnad miljö med fokus på att våga tala och uttrycka sig, en spacklar, slipar och tapetserar med mönsterpassning, en teckentolkar lektion efter lektion med byggbegrepp eller komplexa el-kopplingar med pedagogiskt fokus och anpassning efter elevernas behov, en möter eleven som kom tillbaka från APL:n med ett leende och bekräftar att ansträngningen de båda lagt ner har gett resultat, en gör djupa textanalyser med eleverna och får dem att förstå sambandet mellan just denna uppgift och deras framtid på arbetsmarknaden, en strukturerar upp och stöttar och administrerar allt vi måste ha koll på som skola: kurser, poäng, betyg, meritvärden, inriktningsval mm, en vänder och vrider på möjligheterna till anpassningar för sin mentorselev utifrån alla perspektiv du kan tänka dig…. Ja, listan kan göras hur lång som helst…

Så mycket kompetens, så mycket kunskap, så många proffs. Jag visste det förstås redan innan, men idag blev det på något sätt extra tydligt… Ville bara säga det!