Den spännande fortsättningen?

Sedan augusti 2017 har jag funderat på den där slutklämmen i motiveringen till det Pedagogiska pris jag då fick ta emot: ”På din pedagogiska väg har du redan bidragit så mycket till att utveckla Örebros skolverksamheter. Vi ser alla fram emot den spännande fortsättningen.”

Man kan ju få prestationsångest för mindre. Vadå fortsättning liksom – och vilka är ”alla” dessa som sitter och väntar på vad jag ska hitta på härnäst?

Ungefär samtidigt som jag fick priset så krisade jag ihop ordentligt och började ifrågasätta min plats i yrkeslivet och vad jag egentligen kunde bidra med. Jag fick skrivkramp här på bloggen och var hård och krävande både mot mig själv och min omgivning. Möjligtvis berodde det på formuleringen till priset men mer troligt var det att jag faktiskt på egen hand funderat på vad ”jag egentligen ska bli när jag blir stor”.

Jag bestämde mig för att hoppa av mitt arbete som lärare på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade och hoppa ut i en okänd framtid. Jag sa upp mig och famlade efter nya dörrar att öppna. Efter en tid av sökande så fick jag möjlighet till en deltidstjänst på Lärarutbildningens kansli på Örebro universitet och startade också upp en enskild firma för att kunna fylla ut med andra uppdrag resten av tiden.

I ett och ett halvt år har jag nu jobbat på universitetet och lärt mig massor av mina kloka kollegor och haft diverse uppdrag med anknytning till lärarutbildningen: Jag har handlett studenter på förskollärarprogrammet som gjort sin VFU, undervisat studenter på grundlärarprogrammet i teknik och bedömning och föreläst på ämneslärarprogrammet om verksamhetsnära skolutveckling.

Jag har samlat på mig erfarenheter som jag nu hoppas få användning av i min nya roll som Projektsamordnare för rektors strategiska satsning ”Framtidens lärarutbildning” vid Örebro universitet.

Kanske är det nu den ”spännande fortsättningen” börjar? Kanske kommer jag kunna bidra till framtiden? Hur som helst så ser jag mycket fram emot mitt nya uppdrag och hoppas kunna hjälpa till med att synliggöra det fina arbete som redan görs vid Örebro universitet med lärarutbildningen – men även vända och vrida på stort och smått – kommunicera med studenter, lärare och verksamheter för att ytterligare förbättra och tillsammans kunna skapa Framtidens lärarutbildning – för framtidens lärarstudenter – för framtidens lärare – för framtidens barn och elever i förskola och skola.

Mer meningsfullt kan det knappast bli. På måndag är det dags för den spännande fortsättningen!

En glaskula som hänger i ett träd med gräsmatta bakom

Vilket år

Vilket år? 2018! Vilket år! 2018!

Vid den här tiden för ett år sedan hade jag ingen aning om vad jag skulle jobba med framöver. Jag hade sagt upp mig utan ny plan. Galet – ja kanske, men nödvändigt.

Efter en jul och nyårshelg i ovisshet så öppnade sig tre dörrar för mig att välja mellan. En dörr innehöll nya utmaningar i nya regioner, en dörr innehöll trygg och säker inkomst med välkänd arbetsgivare och en dörr gav en helt ny möjlighet men också krav på egen handlingskraft och påhittighet. Jag valde den sista dörren. Den bästa dörren. Förstås!

Man måste tro på sina val och mitt val var halvtid på Örebro universitet och resten i min alldeles egna firma. Allt var nytt och inget kunde längre gå på rutin. Nya kollegor. Nya arbetsuppgifter. Ny organisation. Nya erfarenheter.

Summerar ett slitigt och spännande år där ännu fler dörrar har öppnats och där nya möjligheter och utmaningar rullas ut inför kommande år. Tacksam över årets gjorda erfarenheter och öppen för många nya det kommande året. Men först:

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År till Er alla!

Terminsstart utan elever

Så var det dags. En terminsstart utan elever och lektionsförberedelser. Känns både konstigt och naturligt på samma gång. Konstigt att inte hänga på lärardagen och mingla med nya och gamla kollegor. Konstigt att inte kasta sig över schemat och göra grovplaneringen av läsåret. Konstigt att på måndag inte stå och hälsa välkommen och försöka se alla nya elevers rädslor, behov och förväntningar.

Det känns på ett sätt meningslöst nu när jag inte har fötterna på golvet längre och daglig elevkontakt. Meningslöst att nu inte göra jobbet som lärare. Det hårda jobbet, det roliga jobbet, det viktiga jobbet. Men det känns också helt naturligt att nu ingå i ett nytt sammanhang. Att få möjlighet att påverka lärarutbildningen i allmänhet och planering och genomförande av VFU i synnerhet. Kanske är det också viktigt. Kanske är det ännu viktigare? Jag försöker övertyga mig själv om att mitt nya sammanhang också skapar mening för eleverna, men att påverkan nu sker på avstånd och över tid. Jag ser hur hårt alla mina kollegor (både på campus och ute i verksamheterna) jobbar för att studenterna på lärarutbildningen vid Örebro universitet ska få den bästa utbildningen, den bästa VFU:n och den bästa grunden att stå på inför kommande arbete i förskola och skola.

I förberedelserna här hemma inför nytt läsår på ny skola för mina egna barn så dimper Skolvärldens senaste nummer ner i brevlådan och min blick faller på följande artikel: http://skolvarlden.se/artiklar/studenterna-sluta-smutskasta-lararyrket
Där ger tre lärarstudenter sin bild av hur de ser på utbildningen och sin framtid som yrkesverksamma pedagoger. I artikeln är citatet nedan markerat i en pratbubbla och jag inser att den här terminsstarten också har sin mening, även om det blir på ett annat sätt än tidigare.

Nytt, obekvämt och helt underbart

Tre månader, ganska precis idag, sedan jag klev in på universitetet och fick nycklarna till nytt rum, nya arbetsuppgifter och nya arbetskamrater. Tre månader i en känsla av att inte kunna någonting och att behöva anteckna varenda detalj för att kanske förstå helheten så småningom – men också en känsla av omstart och massa nya möjligheter. En halvtidstjänst på lärarutbildningens kansli på Örebro universitet har gett mig möjlighet att lära massa nytt om universitetet i allmänhet och lärarutbildningen och verksamhetsförlagd utbildning (VFU) i synnerhet. Nya människor och nya kunskaper. Ny kultur och nytt tempo. Nya krav och nya lärdomar.

När jag i november förra året tog beslutet att börja om så väntade några månader av vånda och osäkerhet. Idag, när allt fått sjunka in och delvis falla på plats, så kan jag se mig i spegeln och känna att jag gjorde rätt.

Jag trevar mig fram, känner mig obekväm och osäker ibland. Frågar om det mesta men lär mig nytt varje dag. Jag gör fel och rättar till. Sakta men säkert hittar jag min plats i det nya och ser att min kompetens kan behövas även i dessa sammanhang. Efter tre månaders startsträcka så är det dags att börja leverera. Att bidra i ett nytt sammanhang och vända och vrida på mina nya uppgifter för att skapa värde för universitetet och verksamheterna där ute i Örebroregionen. Är ni redo? Det är jag!