Så många proffs

Vände idag hemåt efter en bra dag på jobbet. En känsla som förstås dyker upp då och då hos mig men som nu tyvärr varit frånvarande en längre tid. Men idag så var det ny energi och att alla elever nu äntligen är tillbaka på skolan efter påsklov och en lång APL/praktik-period bidrog förstås till detta.

Dessutom så sköljde en våg av insikt över mig när jag idag fick se massa nya sidor av mina kollegor. Eller se och se var väl en överdrift, jag fick situationer, lärdomar och goda exempel berättade för mig när vi idag samlades för att återkoppla och dela med oss av erfarenheter efter vår senaste omgång med PAR-modellen. Denna organiserade form för kollegialt utbyte i verksamheten som vi nu använt oss av i några år.

Idag ägnade vi en timme åt att lyfta exempel och lärdomar från våra besök hos varandra och insikten över vilka proffs som arbetar i vår verksamhet blev så otroligt klar och tydlig när exempel radades upp från lektionssalar, verkstäder, lastbilshyttar eller andra lärmiljöer där vår skolvardag utspelar sig.

Tänk att det i vår verksamhet arbetar så många proffs: En kan lära eleverna köra lastbil med släp, en kan förklara hur man sammanfogar olika delar/material genom håltagning och gängning, en förklarar hur polära koordinater kan multipliceras, en kan med tålamod av stål igen och igen repetera hur klyvsågen ställs in för korrekta vinklar och längder, en kan utmana och locka eleverna till konversation och kommentarer på engelska i en avslappnad miljö med fokus på att våga tala och uttrycka sig, en spacklar, slipar och tapetserar med mönsterpassning, en teckentolkar lektion efter lektion med byggbegrepp eller komplexa el-kopplingar med pedagogiskt fokus och anpassning efter elevernas behov, en möter eleven som kom tillbaka från APL:n med ett leende och bekräftar att ansträngningen de båda lagt ner har gett resultat, en gör djupa textanalyser med eleverna och får dem att förstå sambandet mellan just denna uppgift och deras framtid på arbetsmarknaden, en strukturerar upp och stöttar och administrerar allt vi måste ha koll på som skola: kurser, poäng, betyg, meritvärden, inriktningsval mm, en vänder och vrider på möjligheterna till anpassningar för sin mentorselev utifrån alla perspektiv du kan tänka dig…. Ja, listan kan göras hur lång som helst…

Så mycket kompetens, så mycket kunskap, så många proffs. Jag visste det förstås redan innan, men idag blev det på något sätt extra tydligt… Ville bara säga det!


Tack Anders

För drygt fem år sen hamnade jag av en slump på en ny arbetsplats, på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, Tullängsgymnasiet, även kallat RGTU. En arbetsplats där jag bara tänkt mellanlanda för att sen söka mig vidare. Men då hade jag inte räknat med att träffa Anders Adamson. Anders var då ganska ny som rektor på RGTU och han ringde mig och informerade om vad jag skulle göra, han gav mig nycklar och arbetsplats och sen körde jag igång som matte- och naturkunskapslärare. En otroligt tuff period i mitt yrkesliv startade och kulturkrocken var enorm eftersom jag nu var tvungen att förhålla mig till en ny miljö med ett nytt språk där jag kände mig okunnig och vilsen.

Efter några veckor vände det dock sakta men säkert och till stor del berodde det på Anders. Vid ett möte några veckor in i terminen så uttryckte jag min stora frustration över situationen för honom, dels över mina egna tillkortakommanden i den nya miljön, men också hur jag upplevde en skolmiljö utan energi och driv. Och han lyssnade, han lyssnade och bemötte mig, funderade och återkom till mig med feedback och efter en tid så blev Anders varm i sina rektorskläder och vi började vår resa. 

En del av den resan bestod av att jag sökte ett halvtidsuppdrag som kvalitetsutvecklare i Örebro kommun. Jag fick uppdraget och ingick i kommunens allra första kvalitetsutvecklargrupp under ett helt läsår. Det var meningen att det skulle bli två år men då klev Anders in och hade andra planer. Med stor beslutsamhet erbjöd han mig att istället arbeta som kvalitetsutvecklare på halvtid enbart på RGTU. Han ville göra en rejäl satsning på att utveckla vår verksamhet och han hade uppmärksammat mitt driv och min kompetens. Och så gjorde vi och startade ett treårigt visionsarbete med fokus på att följa eleverna som kom till oss i aug 2014 och nu i juni tar studenten. 

Vår resa är dock slut redan nu, lite tidigare än beräknat eftersom Anders tagit beslut att ta tjänstledigt från sin rektorsroll. Idag jobbar han sin sista dag på minst ett år och ända sen den där fredagseftermiddagen förra året när han berättade det för mig så har jag försökt förtränga faktum. Men på måndag finns han inte här längre för att stötta och utmana, för att prata och för att lyssna. Då går vi vidare och får fortsätta arbetet tillsammans på RGTU, men utan honom. 

Det är så dubbla känslor idag eftersom jag är så besviken för att han lämnar oss/mig nu – innan avtalat avslut, men jag är ju också så tacksam att jag fick just honom som chef, att han lyssnade och utmanande både mig och verksamheten. Att jag fått en ”släng” av hans superkraft: att se våra styrkor och placera oss på rätt plats, med rätt förutsättningar och rätt omgivning. 

Det var en slump att jag hamnade på RGTU men det var Anders som fick mig att stanna kvar och få göra en resa jag aldrig gjort utan honom. Så…tack Anders! Lycka till! På återseende! Hoppas vi ses på jobbet igen om ett år igen, det finns mycket kvar att göra… 

Fem sjättedelar

Jullov och bara en termin kvar till summering av vårt treåriga skolutvecklingsarbete på RGTU. Ett arbete med målsnöret uppsatt vid studenten 2017. Snart är vi där. Men först väntar en termin med slutspurt och enkäter och utvärderingar för att få svar på hur långt vi kom.

Men som en tidig julklapp och tidigt kvitto fick vi redan sista skoldagen på HT16 en grön ruta av Skolinspektionen. Vi fick alltså ”godkänt” på alla områden som granskats vid deras inspektion i höstas. Redan i våras/somras påbörjade vi dock – all personal tillsammans – att förbereda det dokument med svar på deras frågor som alltid inlämnas innan besöket. Vid besöket genomfördes sen intervjuer med elevhälsan, lärare, elever och rektor som efteråt sammanställdes i minnesanteckningar som utgjorde underlag för bedömningen.

Och vi fick grönt! Bra jobbat alla inblandade – elever o personal. Ett riktigt teamarbete!!

Efter jullovet står vi dock inför en utmaning i organisationen som jag inte riktigt hade räknat med skulle komma så snart. Vår rektor Anders Adamson väljer att sluta och vi kommer behöva ta ett omtag i organisationen med en ny ledare. Vem och hur det blir vet vi inte ännu men vi har hur som helst en bra grund att stå på och en fungerande organisation att vila i. Inte det sämsta!

Hälften kvar

Om några dagar är det jullov och halvtid i vårt ”visionsarbete” och det utvecklingsuppdrag som vår verksamhet, Riksgymnasiet för döva och hörselskadade på Tullängsgymnasiet, gick in i för ett och ett halvt år sedan. Jag skulle ljuga om jag säger att det är lätt och alltid roligt att jobba med den stora omorganisation vi sjösatt i och med att vi tog bort arbetslagen och började jobba med processer i verksamheten. Den här terminen har rent av varit riktigt slitig. De stora organisationsförändringarna har denna termin verkställts och vi har inte riktigt hunnit med att kartlägga alla uppdrag och behov som verksamheten har och hur de ska utföras och vem som ska ansvara. Detta arbete fortskrider dock och ett mål är att inför nästa höst ha en större överblick över vem som gör vad och varför.

Men en sak som jag väljer att ta med mig in i jullovs-vilan är vårt mentorsteam. Elva lärare som anmälde sig att jobba som mentorer och som nu utgör stommen i vårt elevnära arbete utöver undervisningen. Jag är en av mentorerna och har under denna termin arbetat tillsammans med mina tio mentorskollegor. Vi har bl.a diskuterat rollen och vårt uppdrag och hur vi kan ge våra elever ett likvärdigt mentorskap som syftar till att eleverna mår bra och når sina kunskapsmål.

Vi har förstås långt kvar i vårt arbete men mentorsteamet är ett engagerat gäng som vill lära och alltid har eleverna i fokus. Det är med glädje jag tänker tillbaka på två sena onsdagsmöten senaste veckorna då mentorer livligt diskuterat förlängd studietid, poängplaner, studieplanering och dokumentation. Så även om vår omorganisation har frestat på vår vardag så är jag övertygad om att det är rätt väg att gå. Mentorsteamet är en av de delar jag tror mest på som nyckeln till elevernas framgång i sina studier. Så efter julledigheten tar vi nya tag och fortsätter vända och vrida på vår verksamhet – för elevernas skull.

God Jul så länge!

IMG_1967

En Amanda till alla

När jag började arbeta på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, en kall januaridag för tre och ett halvt år sen mötte jag Amanda. Hon hade varit där en termin längre än mig. Hon var ung, jätteung. Hon hade typ precis tagit studenten själv. Nu skulle hon arbeta som elevassistent och vi fick skrivborden bredvid varandra. Sedan dess har mycket hänt. Riksgymnasiet på Tullängsgymnasiet har förändrats på många sätt och jag också. Jag och Amanda har också utvecklats tillsammans under dessa år. Vi har försökt lära oss teckenspråk tillsammans, vi har stött och blött och funderat och reflekterat kring hur elever mår och hur det går. Under en lång tid så var Amanda med på mina mattelektioner där vi undervisade elever med språk- och hörselnedsättning. Nästan varje lektion avrundade vi med att diskutera vad som hänt under lektionen. Vad vi sett och hört, vad hon hade sett och hört men som jag missat. Vilka signaler hon fångade upp från eleverna när jag gick igenom ett visst moment på tavlan. osv. osv.

Amanda har drivit på min egen utveckling och hon har bidragit till att eleverna fått en bättre undervisning av mig. Hon har reflekterat och ifrågasatt, men på ett helt ofarligt sätt. Hon har velat lära sig, hon har haft elevens bästa i fokus och tillsammans har vi fört eleverna framåt.

I Helen Timperleys bok, Det professionella lärandets inneboende kraft, läser jag om hur lärares lärande måste utgå från elevernas behov och hur viktigt det är för lärare att utmana sina nuvarande övertygelser i ett utbyte med andra kollegor. Detta utbyte måste dock kännetecknas av ett respektfullt och utmanande förhållningssätt för att utveckling ska ske. Precis så har det varit att arbeta tillsammans med Amanda och alla lärare borde verkligen ha en egen ”Amanda” i sitt klassrum. Att utmanas av, att fundera tillsammans med, att ifrågasättas av och att glädjas med när eleverna förstår och vi når fram.

Men nu är jag så otroligt glad för att Amanda slutar hos oss. För hon ska börja studera – till lärare!!! Så rätt!!

Stort lycka till på vägen Amanda och välkommen tillbaka – när som helst under resan när du vill prata pedagogik eller när du är färdig och har ditt lärarleg i fickan!

HelenT

Vilken vecka!

Summerar terminens första vecka – en intensiv och rolig start som egentligen började lite tidigare för mig. Ungefär samtidigt som regnmolnen skingrade sig så började jag och min kollega Rigmor att jobba efter semestern. I dagarna tre så planerade och fixade vi för att i måndags kunna ta emot alla medarbetare på Riksgymnasiets skolor för två dagars kickoff i Loka brunn. Redan i söndags åkte vi dit för att kontrollera lokaler, teknik, rumsfördelning mm mm. Allt för att våra gäster, personalen från Riksgymnasiet från Tullängsgymnasiet (RGTU), Virginska gymnasiet (RGVI) och Risbergska gymnasiet (RGRI), skulle känna sig välkomna och få två riktigt givande dagar.

Måndag och tisdag tillbringade vi så i Loka med gemensamma föreläsningar, grupparbeten och planering, men också fika, mat och underhållning samt bad för de som önskade. Lite mer om dagarna i Loka hittar du här>>

Loka följdes av Lärardagen där jag och vår rektor Anders hade ett seminarium på förmiddagen som hette ”Att vara förstelärare – att förlänga och förstärka rektors ledarskap – så här gör vi!” Efter picknick-lunch och firande vid slottet ägnades eftermiddagen åt överlämningar mellan gamla och nya mentorer. Vi går nämligen nu, HT15, in i en helt ny mentorsorganisation på RGTU där färre lärare är mentor åt fler elever. Läs mer här>>

Torsdagen inleddes med möte med våra lärare på Tullängsgymnasiet som ska undervisa våra teknikelever från Riksgymnasiet men som inte tillhör vår organisation till vardags. Vi diskuterade utmaningar och möjligheter och gick igenom och testade den hörselteknik som vi använder i undervisningen.

Under torsdagen träffades också det nya mentorsteamet (11 st lärare) och vi drog upp riktlinjer för första skolveckan och tänkte tillsammans kring vilka viktiga saker som vi behöver ta upp med våra elever vid uppropet på måndag. Det känns så himla bra att vi nu ska arbeta på ett nytt sätt med mentorskapet hos oss. Jag tror att detta kommer leda till mer likvärdighet i mentorskapet för våra elever och det var med en fin känsla av engagemang och delaktighet som jag lämnade vårt möte i torsdags.

Fredagen ägnade jag sedan – så mycket jag kunde – åt att ha fokus på min matematikundervisning som jag ska ha detta läsår. Jag kommer undervisa våra nya teknikettor i matematik 1c under HT och matematik 2c under VT. Jag lämnade även över mina gamla elever till de nya lärarna som tar över efter mig.

Slutligen rundades veckan av med att hjälpa rektor Anders att spela in den film som ska hälsa våra 234or välkomna på måndag. Vi delar ju nu Anders med Risbergska gymnasiet, varför det känns bra att han ändå är med vid uppropet – på film – trots att han vid aktuell tidpunkt finns på annan plats.

Oj vilket långt inlägg det här blev. Inte så mycket reflektioner men ändå en dokumentation av denna intensiva vecka som varit väldigt innehållsrik. Nu hoppas vi att grunden är lagd för årets viktigaste skoldag. Uppropet i morgon!

Vecka33

Är det rimligt?

Just nu är många av våra elever ute på Arbetsplatsförlagt lärande – APL, vilket betyder att våra scheman ser annorlunda ut och några av oss har lite mera luft i schemat. Idag resulterade det i en spontan fikastund som kunde förlängas något eftersom ingen lektion väntade på oss. Under denna stund tillät vi oss att breda ut våra diskussioner och hamnade efter en stund i frågor som – Vad behöver våra elever för framtidskompetenser? Vad kommer vara viktigt i framtiden? Kommer det t ex vara nödvändigt att kunna skriva med penna? Eller att kunna alfabetet och ordna ord/begrepp i alfabetisk ordning? Hur viktigt blir det att kunna huvudräkning när digitala verktyg finns i varje ficka?

Alfabetet

Vi tyckte förstås olika om detta! Huvudräkningen försvarades med problemlösningsförmågan som tränas i och med att eleverna jobbar med detta men vi hade svårare att se att alfabetet och handskrift kommer leva kvar när informationssökning sker på nätet och vi redan nu och i framtiden skriver det mesta på dator/mobil/platta samt troligtvis kommer att skriva under och legitimera oss med våra fingeravtryck.

Efter ett tag kom vi vidare i diskussionen. Vi landade på något sätt i att det behöver finnas någon grund för fortsatt lärande och vi enades om att en av de viktigaste förmågorna i framtiden kommer bli det kritiska tänkandet. Eleverna behöver tränas i att fundera över om saker, svar och information är rimliga? Är det rimligt att svaret på räknaren ger 0,006 kg när vi räknar ut vad en elefant väger. Är det rimligt att det fanns bussar på Vikingatiden? Är det rimligt att Trollhättan ligger strax utanför Paris?

Vår pedagogiska/filosofiska diskussion gav inte så mycket mer svar än så men det är mycket givande att få stöta och blöta och diskutera kunskaper, förmågor och lärande med kloka kollegor. Hoppas på fler sådana här flexibla, spontana och spännande diskussioner med kollegor i framtiden, kanske redan i morgon…..eleverna är ju på APL några dagar till.

En sjättedel

I början av denna termin formade vår verksamhet en vision. En vision som siktade på de elever som tar studenten 2017. Nu är det jullov HT14 och en sjättedel av visionstiden har passerat. När jag tänker tillbaka och försöker minnas de viktigaste händelserna denna termin så blir det förstås vår kickoff i Loka brunn med all personal (utom rektor Anders) och när vi tog emot våra nya ettor med introvecka med nytt upplägg och även intervjuade dem om motivation och mål med skolarbetet mm. I arbetet med kvalitetsplanen under september fick vi bl.a syn på brister i elevinflytandet vilket resulterade i att vi startade upp programråd (som till våren byter namn till programlyftet) vilket gav mycket mer än jag vågat hoppas på. Under hösten har vi också inventerat våra processer och arbetat med att utveckla omdömesskrivning och utvecklingssamtalen. Vår rektor har flippat sitt budskap, dvs spelat in film efter film för att få ut sitt budskap och dela sina tankar med elever och personal.

För egen del så har jag funderat mycket på skolpolitik under året och vid riksdagsvalet så utsågs ny regering som äntligen gav rätt fokus på skolfrågor. Allt detta lovade gott och jag hoppades att skolan nu äntligen skulle få resurser och arbetsro – men – för några veckor sen så kraschade allt i ett politiskt inferno som verkar resultera i ett omval med oviss utgång. Ledsamt för Sverige i allmänhet och skolan i synnerhet.

Tillbaka till vår verksamhet. Under terminen har vi även jobbat målmedvetet med vår fysiska arbetsmiljö och jag blev även utsedd till förstelärare tillsammans med Bertil och Christer på vår sektor. Förutom mitt arbete på Riksgymnasiet så har jag även försökt lagt så mycket tid som jag kunnat för att stötta Fredrik i arbetet med Pedagog Örebro som nu har etablerat sig på arenan för pedagogsajter. Senaste projektet är att starta en podcast med samtal om skolutveckling i vår. Spännande ska det bli.

Men här och nu avslutar vi den första sjättedelen av vår visionstid. Fokus är framtidstro och framtidshopp och grund för egen försörjning och fortsatt lärande för våra elever. Mycket tid är kvar men under vårterminen som kommer behöver vi befästa alla processer och sätta upp mål för dem. På det individuella planet så konstaterar jag att tre år på Riksgymnasiet har passerat och att jag är tacksam för de elever och utmaningar jag mött och mina underbara kollegor och som stöttar och peppar i alla lägen. Lyckos mig! Vi ses i vår igen!

Från mig till dig – en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!!

God Jul

 

 

Börjar kaffet bli varmare?

Skummade igenom Twitter häromdagen och såg något i ögonvrån som intresserade mig. Hann inte läsa hela texten den gången, hade lite annat för mig den dagen men idag har jag dock till slut hittat texten igen: Ett nyhetsbrev>> om innovationskraft och organisationsutveckling, skriven av Paradigmmäklarna, Troed Troedsson och Camilla Hending.

De gör en jämförelse med organisationens inre kraft som microrörelser hos medarbetarna likt vattenmolekylernas rörelse i varmt kaffe. De säger också att det inte går att kompensera för kallt kaffe genom att springa med koppen som kaffet befinner sig i. Ja, ni kan ju läsa själva, det här blogginlägget syftar ju inte till att återberätta innehållet, det var inte meningen. Det jag ville skriva var istället de reflektioner jag själv gjorde när jag läste texten.

Jag jobbar ju ungefär halva min tid med kvalitetsutveckling i vår verksamhet på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade på Tullängsgymnasiet och när jag läste texten stannade jag till och blev för ett ögonblick mycket kritisk till mitt eget arbete och de processer vi startat i verksamheten. Jag funderade och grunnade, är det koppen vi försöker springa med eller är det faktiskt så att kaffet börjar bli varmare hos oss? Börjar alla medarbetare hos oss, eller iallafall de flesta, att genom egen rörelse bidra till en temperaturhöjning? Jag tänker inte försöka svara på det här eftersom jag helt enkelt inte har en aning. Jag kan bara beskriva en känsla jag haft senaste tiden och några observationer jag gjort utifrån mitt perspektiv, vilket kanske, kanske är en liten indikation på att vårt ”kaffe börjar bli varmare”:

Jag har noterat att kollegorna börjar våga ta plats. Ställa sig upp och säga att det här kan jag och det här har jag provat och det här fungerar på det här sättet. Jag har noterat att många kollegor frågar och är nyfikna, vänder sig till närmsta kollegan mitt emot eller kontaktar någon som de vet har mer kunskap i ämnet. Jag har känt ett det finns ett behov av att kasta ut det gamla och ta tag i det nya, oavsett arbetsbelastningen som det innebär. Jag har sett en omtanke om varandra, elever och personal, och ett genuint intresse för att förändra situationen för varandra och göra skillnad.

Kanske vill jag så gärna se detta så att det är därför jag ser det, eller så är det faktiskt så att jag ser tendenserna till den rörelse i vår verksamhet som kommer att höja temperaturen på vårt kaffe och öka värdet för våra kunder, dvs eleverna. Vi kan ju alltid hoppas…fortsättning följer.

20130514-231807.jpg

Förstelärare

Jag är ju inte bara mamma och lärare och kvalitetsutvecklare. Idag blev jag även formellt tilldelad uppdraget som förstelärare i Örebro kommun. Vid en träff på Stora Hotellet så träffade jag mina nya kollegor som också fått uppdraget som förstelärare på någon av de kommunala gymnasieskolorna. Det var några välkända ansikten men också många nya namn och ansikten som jag hoppas få träffa mer och nätverka med i fler sammanhang framöver.

Jag har sedan förstelärarreformen presenterats varit skeptisk till upplägget och jag har förstått av twitterflöden och mediabevakning att satsningen tagits emot med blandad förtjusning på skolor runt om i landet. Jag vill dock ändå tro att om kommunen på ett förnuftigt sätt använder sig av oss förstelärare, för att förlänga rektorns ledarskap, så kan skolutvecklingen få fart med hjälp av satsningen. Vi får dock inte glömma bort att alla lärare gör skillnad för eleverna dagligen och att alla lärare är viktiga kuggar i systemet. Därför ska vi utmana och lyfta alla lärare i skolan och lyfta fram alla fördelar med yrket så att verksamma lärare stannar i skolan och de bästa studenterna väljer läraryrket.ForstelarareFoto: Gymnasiechef Vendela Lehn