Att föra dialog…

Jag har grunnat en hel del på vad som hände i veckan. Ni vet – i onsdags skulle Riksgymnasiets elever på Risbergska flytta till oss på Tullängen. Inom tio dagar skulle det ske. Snabba ryck. Arbetsmiljöanmälan och hålla tidplanen för renoverings-kedjan uppgavs vara orsaken. Men sen hände något. Ansvariga för beslutet kom på (efter lite uppmärksamhet i media) att man kanske skulle haft en dialog och diskuterat med berörda innan ett beslut. Ja – det är ju en bra lärdom att dra utifrån veckans händelser. Men man blir ju dock förvånad över att ingen tänkt på detta innan ett så drastiskt beslut klubbades…

Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, är som namnet antyder en riksangelägenhet – elever från hela Sverige flyttar till Örebro för att få en utbildning i anpassad lärmiljö med hörselteknik, teckenspråk, hög lärartäthet och små grupper. Dock ser vi att vårt elevunderlag viker av olika anledningar och jag har vid många tillfällen försökt nyansera bilden till politiker och tjänstemän i kommunen kring vilka alternativ som jag anser finns för ett starkt och livskraftigt Riksgymnasium – för elever med teckenspråk som första språk, för elever med en språkstörning och för elever med behov av hörselteknik och en högklassad ljudmiljö. 

Jag har dock en känsla av att mina inlägg i dialogen/debatten bara blivit lagda åt sidan. Jag försöker ofta ge min röst åt de elever som går hos oss men inte har starka organisationer i ryggen som för deras talan – eleverna med diagnosen språkstörning. Idag utgör de ca en tredjedel av våra elever på Riksgymnasiet Tullängsgymnasiet. Vem lyssnar på dem och deras behov och argument? En grupp elever som också finns hos oss. Som utvecklas och lär på Riksgymnasiet. Men inte gör så mycket väsen av sig. Glöm inte bort dialogen med dem – nu när lärdomen är gjord – dialog och kommunikation bör föregå beslut. Hur bygger vi ett starkt Riksgymnasium för alla våra elever?

Rosa sippor i hagel

En sjättedel

I början av denna termin formade vår verksamhet en vision. En vision som siktade på de elever som tar studenten 2017. Nu är det jullov HT14 och en sjättedel av visionstiden har passerat. När jag tänker tillbaka och försöker minnas de viktigaste händelserna denna termin så blir det förstås vår kickoff i Loka brunn med all personal (utom rektor Anders) och när vi tog emot våra nya ettor med introvecka med nytt upplägg och även intervjuade dem om motivation och mål med skolarbetet mm. I arbetet med kvalitetsplanen under september fick vi bl.a syn på brister i elevinflytandet vilket resulterade i att vi startade upp programråd (som till våren byter namn till programlyftet) vilket gav mycket mer än jag vågat hoppas på. Under hösten har vi också inventerat våra processer och arbetat med att utveckla omdömesskrivning och utvecklingssamtalen. Vår rektor har flippat sitt budskap, dvs spelat in film efter film för att få ut sitt budskap och dela sina tankar med elever och personal.

För egen del så har jag funderat mycket på skolpolitik under året och vid riksdagsvalet så utsågs ny regering som äntligen gav rätt fokus på skolfrågor. Allt detta lovade gott och jag hoppades att skolan nu äntligen skulle få resurser och arbetsro – men – för några veckor sen så kraschade allt i ett politiskt inferno som verkar resultera i ett omval med oviss utgång. Ledsamt för Sverige i allmänhet och skolan i synnerhet.

Tillbaka till vår verksamhet. Under terminen har vi även jobbat målmedvetet med vår fysiska arbetsmiljö och jag blev även utsedd till förstelärare tillsammans med Bertil och Christer på vår sektor. Förutom mitt arbete på Riksgymnasiet så har jag även försökt lagt så mycket tid som jag kunnat för att stötta Fredrik i arbetet med Pedagog Örebro som nu har etablerat sig på arenan för pedagogsajter. Senaste projektet är att starta en podcast med samtal om skolutveckling i vår. Spännande ska det bli.

Men här och nu avslutar vi den första sjättedelen av vår visionstid. Fokus är framtidstro och framtidshopp och grund för egen försörjning och fortsatt lärande för våra elever. Mycket tid är kvar men under vårterminen som kommer behöver vi befästa alla processer och sätta upp mål för dem. På det individuella planet så konstaterar jag att tre år på Riksgymnasiet har passerat och att jag är tacksam för de elever och utmaningar jag mött och mina underbara kollegor och som stöttar och peppar i alla lägen. Lyckos mig! Vi ses i vår igen!

Från mig till dig – en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!!

God Jul

 

 

Glapp i styrkedjan

Två gånger i min yrkeskarriär så har jag blivit erbjuden att välja rektorsyrket, båda gångerna har jag avböjt möjligheten. Att jag valde bort chansen att bli rektor berodde enbart på att jag anser att det i dagens form är ett omöjligt uppdrag. Att vara den där pedagogiska ledaren med koll och ansvar för hundratals lagar och riktlinjer och dessutom budget- och personalansvar. Tack, men, nej tack.

Jag har fått utvecklats åt andra håll i min karriär istället men med ovanstående bakgrund vill jag presentera en idé till organisation för att minska ”glappen i styrkedjan” som Skolinspektionen uttrycker det i sin färska rapport>>

Jag ska försöka förklara min tanke: För ca två år sedan sökte jag en tjänst som kvalitetsutvecklare i Örebro kommun. Detta projekt var då nytt och tanken var att 16 pedagoger plus en samordnare skulle bilda en grupp kvalitetsutvecklare (KU) som skulle jobba med skolutveckling på flera plan. Hälften av vår tid skulle vi fortsätta som lärare på vår vanliga skola och andra hälften av tiden skulle vi finnas i KU-gruppen där fokus låg på dels externa uppdrag i hela kommunen och dels en intern lärprocess för att utveckla vår kompetens och föra in vetenskaplig grund i våra verksamheter och uppdrag. Under ett år ingick jag i denna grupp. Under året träffade vi politiker och tjänstemän i kommunen, läste litteratur och diskuterade densamma, prövade metoder och verktyg för kollegialt lärande mm mm. Efter ett år tog jag dock ett beslut att kliva av KU-gruppen efter att ha fått ett erbjudande som kvalitetsutvecklare på enbart min skola och sektor.

Jag undervisar fortfarande ungefär hälften av min tid. Övrig tid deltar jag i vårt ledningsteam på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade på Tullängsgymnasiet, samplanerar skolutveckling och kollegiala lärprocesser tillsammans med vår rektor och leder vårt systematiska kvalitetsarbete genom att ansvara för att koordinera de processer som vi startat i vår verksamhet. Allt med syftet att öka elevernas kunskapsresultat och öka deras möjlighet till försörjning och fortsatt lärande efter deras studietid hos oss.

Med erfarenheter och lärande från året med kvalitetsutvecklarna så har jag mycket användbara kunskaper när jag nu vänder blicken hemåt och jobbar med att stötta upp min rektor i hans utvecklingsarbete. Jag tror att detta skulle kunna vara en modell att arbeta med i kommuner/regioner för att täppa till glappet i styrkedjan mellan lärare och rektor, rektor och huvudman. Det skulle också vara en modell för att göra det ”omöjliga” rektorsuppdraget mera möjligt.

Det är klart att det skulle kosta en del, dels att plocka ut lärare/förstelärare för ett år i en kvalitetsutvecklarorganisation och dels att stärka upp rektorer runt om i Sverige med en halvtidsresurs. Men vad kostar det att inte satsa, vad riskerar vi om glappet i styrkedjan fortsätter öka? Mycket större värden riskeras då och vill vi ge eleverna den bästa undervisningen måste vi ge lärarna de bästa rektorerna och den bästa ledningen. Det tjänar alla på.

SkogimotljusFoto: © Margareta Nordahl Bergslagshästen

Förväntningar…

Igår presenterades Sveriges nya regering. Glädjande nog så fick vi inte mindre än tre ministrar med koppling till utbildningsdepartementet med Gustav Fridolin i spetsen. Jag tycker det visar att S och Mp menar allvar med sin satsning på skolan, på kunskap och utbildning. Mest nyfiken är jag på uppdraget för den nya gymnasie- och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic. Det är på tiden att gymnasieskolan får vara i fokus även om det oroar mig lite att det finns planer på att göra gymnasiet obligatoriskt. Det i kombination med en obligatorisk förskoleklass kommer i praktiken innebära en 13-årig grundskola för vissa elever. Det kan få konsekvenser för den enskilda elever som noga måste belysas innan man skrider till verket och sjösätter den organisationen.

Till exempel tycker jag det är viktigt att man ger eleverna på de individuella programmen möjlighet att välja karaktärsinriktning även om de inte är behöriga till de nationella programmen. Hos oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade på Tullängsgymnasiet så får eleverna på de individuella programmen också del av utbildningen på t ex fordons-, bygg- eller handelsprogrammet. Det finns elever hos oss som under sina tre (fyra) år hos oss inte blir behöriga enligt reglerna för ett nationellt program men ändå går ut gymnasiet och blir utmärkta fordonsmekaniker, målare eller golvläggare.

Men hur var det då med mina förväntningar på den nya regeringen i allmänhet och vår nya utbildningsminister i synnerhet. Jo jag förväntar mig faktiskt först och främst att inte så mycket händer. Med det menar jag att jag förväntar mig arbetsro i skolan utan stora reformer och förändringar i de system som vi nu har och försöker jobba oss in i. Ge oss en chans att lära oss systemet, att tillsammans i kollegiet närma oss förmågor och kunskapskrav och göra detta synligt för eleverna. Låt oss få bygga upp vår organisation för att ge elever det särskilda stöd och de extra anpassningar som de behöver för att nå målen och kunskapskraven och utvecklas så långt det är möjligt.

Jag förväntar mig också en politik, som liksom skolan, ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Om vi har en skollag som ger skolledare och lärare det uppdraget borde det väl inte vara mer än rätt att även politik och beslut som rör skolan, uppfyller samma krav. Eller vad tycker du?

IMG_1717

 

Skolpolitik – igen

För nästan ett år sen skrev jag följande inlägg: Skolpolitik som är ett av mina hittills mest lästa och delade blogginlägg. Några veckor senare träffade jag Gustav Fridolin IRL och pratade skola i allmänhet och Riksgymnasiet för döva och hörselskadade i synnerhet. Det var början på ett valår som nu är inne på slutspurten och igår tittade jag ifatt ”Världens bästa skitskola” som avslutades med en partiledardebatt där de partiledare som hade tid närvarade, dvs Fredrik, Annie och Göran prioriterade annat.

Under debatten fortsatte partiledarna kasta siffror på varandra och referera till PISA, kommunalisering, fria skolvalet och massa andra faktorer som kan kopplas till vår svenska ”skitskola”. En gång i debatten hörde jag dock de magiska orden ”nationell samling för skolan”.

Som jag önskar att våra politiker efter valet slår sig ner i riktigt sköna mjuka fåtöljer, dricker varm choklad och har fotriktiga skor som inte skaver och verkligen försöker samla sig kring en långsiktigt hållbar plan för skolan. Över block- och partigränser. Grundat på forskning och beprövad erfarenhet. En samling för att ge skolan och lärarna arbetsro och en möjlighet att jobba sig in i systemet och bli trygga i arbetsmetoder, bedömningsmodeller och betygssystem.

Så snälla Göran, Gustav, Jonas, Stefan, Fredrik, Annie och Janne – gräv ner stridsyxan och reformspaden efter valet. Lyssna på lärare, skolledare och skolforskare och ta ett gäng hållbara beslut som kommer gynna eleverna och Sverige. Jag ber er…forma era styrkor, samarbeta och flyg tillsammans i rätt riktning:

Tranor