Börjar kaffet bli varmare?

Skummade igenom Twitter häromdagen och såg något i ögonvrån som intresserade mig. Hann inte läsa hela texten den gången, hade lite annat för mig den dagen men idag har jag dock till slut hittat texten igen: Ett nyhetsbrev>> om innovationskraft och organisationsutveckling, skriven av Paradigmmäklarna, Troed Troedsson och Camilla Hending.

De gör en jämförelse med organisationens inre kraft som microrörelser hos medarbetarna likt vattenmolekylernas rörelse i varmt kaffe. De säger också att det inte går att kompensera för kallt kaffe genom att springa med koppen som kaffet befinner sig i. Ja, ni kan ju läsa själva, det här blogginlägget syftar ju inte till att återberätta innehållet, det var inte meningen. Det jag ville skriva var istället de reflektioner jag själv gjorde när jag läste texten.

Jag jobbar ju ungefär halva min tid med kvalitetsutveckling i vår verksamhet på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade på Tullängsgymnasiet och när jag läste texten stannade jag till och blev för ett ögonblick mycket kritisk till mitt eget arbete och de processer vi startat i verksamheten. Jag funderade och grunnade, är det koppen vi försöker springa med eller är det faktiskt så att kaffet börjar bli varmare hos oss? Börjar alla medarbetare hos oss, eller iallafall de flesta, att genom egen rörelse bidra till en temperaturhöjning? Jag tänker inte försöka svara på det här eftersom jag helt enkelt inte har en aning. Jag kan bara beskriva en känsla jag haft senaste tiden och några observationer jag gjort utifrån mitt perspektiv, vilket kanske, kanske är en liten indikation på att vårt ”kaffe börjar bli varmare”:

Jag har noterat att kollegorna börjar våga ta plats. Ställa sig upp och säga att det här kan jag och det här har jag provat och det här fungerar på det här sättet. Jag har noterat att många kollegor frågar och är nyfikna, vänder sig till närmsta kollegan mitt emot eller kontaktar någon som de vet har mer kunskap i ämnet. Jag har känt ett det finns ett behov av att kasta ut det gamla och ta tag i det nya, oavsett arbetsbelastningen som det innebär. Jag har sett en omtanke om varandra, elever och personal, och ett genuint intresse för att förändra situationen för varandra och göra skillnad.

Kanske vill jag så gärna se detta så att det är därför jag ser det, eller så är det faktiskt så att jag ser tendenserna till den rörelse i vår verksamhet som kommer att höja temperaturen på vårt kaffe och öka värdet för våra kunder, dvs eleverna. Vi kan ju alltid hoppas…fortsättning följer.

20130514-231807.jpg

Förväntningar…

Igår presenterades Sveriges nya regering. Glädjande nog så fick vi inte mindre än tre ministrar med koppling till utbildningsdepartementet med Gustav Fridolin i spetsen. Jag tycker det visar att S och Mp menar allvar med sin satsning på skolan, på kunskap och utbildning. Mest nyfiken är jag på uppdraget för den nya gymnasie- och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic. Det är på tiden att gymnasieskolan får vara i fokus även om det oroar mig lite att det finns planer på att göra gymnasiet obligatoriskt. Det i kombination med en obligatorisk förskoleklass kommer i praktiken innebära en 13-årig grundskola för vissa elever. Det kan få konsekvenser för den enskilda elever som noga måste belysas innan man skrider till verket och sjösätter den organisationen.

Till exempel tycker jag det är viktigt att man ger eleverna på de individuella programmen möjlighet att välja karaktärsinriktning även om de inte är behöriga till de nationella programmen. Hos oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade på Tullängsgymnasiet så får eleverna på de individuella programmen också del av utbildningen på t ex fordons-, bygg- eller handelsprogrammet. Det finns elever hos oss som under sina tre (fyra) år hos oss inte blir behöriga enligt reglerna för ett nationellt program men ändå går ut gymnasiet och blir utmärkta fordonsmekaniker, målare eller golvläggare.

Men hur var det då med mina förväntningar på den nya regeringen i allmänhet och vår nya utbildningsminister i synnerhet. Jo jag förväntar mig faktiskt först och främst att inte så mycket händer. Med det menar jag att jag förväntar mig arbetsro i skolan utan stora reformer och förändringar i de system som vi nu har och försöker jobba oss in i. Ge oss en chans att lära oss systemet, att tillsammans i kollegiet närma oss förmågor och kunskapskrav och göra detta synligt för eleverna. Låt oss få bygga upp vår organisation för att ge elever det särskilda stöd och de extra anpassningar som de behöver för att nå målen och kunskapskraven och utvecklas så långt det är möjligt.

Jag förväntar mig också en politik, som liksom skolan, ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Om vi har en skollag som ger skolledare och lärare det uppdraget borde det väl inte vara mer än rätt att även politik och beslut som rör skolan, uppfyller samma krav. Eller vad tycker du?

IMG_1717