Äntligen är rapporten klar!

Mars 2022. Världen står i brand och vi fick två veckors paus mellan pandemi och krig. Ofattbart i sig samtidigt som vardagen rullar på och projektet jag arbetat i sedan 2019 går mot sitt slut. Nästa vecka är det dags för slutkonferens för Framtidens lärarutbildning och vi knyter ihop säcken för både projekt och delprojekt.

I min roll som delprojektledare för Nya lärmiljöer så har mycket hänt under de två år som passerat. Tillsammans med verksamheten (lärare från lärarutbildningen, handelshögskolan, specialpedagogik och naturvetenskap/teknik) har behovsdialoger genomförts, data samlats in, analyser genomförts… och till slut har detta resulterat i programhandlingar för ombyggnationer. Både i Forumhuset och Långhuset.

Och så blev det även en rapport till slut. Efter mycket vånda och många skrivnätter så publicerades äntligen den sista rapporten i vår rapport-trio för delprojektet. Min översiktliga rapport som bland annat ger bakgrund och förslag till fortsatt arbete – men framförallt paketerar vårt material för utveckling av lärmiljöer: Centrala begrepp, Reflektionsunderlag och Rums- och aktivitetsdiagram. Rapporten hittar du här. Vill du läsa alla tre rapporter i samlingen så finns de i rapportsamlingen för Framtidens lärarutbildning. God läsning. Återkoppla gärna med synpunkter, tankar, funderingar… och glada tillrop!

 

Framtidskompetenser

Transformative competencies for 2030 kallar OECD sin sammanfattning och analys av vilka kompetenser våra barn och unga (och vi äldre också för den delen) behöver för att ta i tu med framtidens utmaningar. Här hittar du sammanfattningen i sin helhet men jag har läst, översatt och försökt att kort sammanfatta för min egen skull. Min egen analys och sammanfattning av framtidskompetenserna finns i punktform nedan men viktigast av allt:

Bygg förtroende och skapa relationer – först då skapas förutsättningar att ta ansvar – för sig själv, för andra och för vårt gemensamma samhälle och enda jordklot.

  • Skapa nya värden: Nyfikenhet och öppet sinne för nya idéer och inspiration. Lösa problem genom kritiskt tänkande och samarbete. Förmåga att anpassa sig till nya tillvägagångssätt baserat på nya resultat och insikter.
  • Ta andras perspektiv och försöka förstå: Se frågor från olika perspektiv och förstå hur det kan skapa spänningar och dilemman. Visa respekt och empati för andra som har en annan ståndpunkt. Konfliktlösning. Ta komplexa (och svåra) beslut. Problemlösning och kreativitet.
  • Ta ansvar: Stark moralisk kompass, integritet och plats för kontroll. Medkänsla och respekt. Självmedvetenhet, självreglering och reflekterande tänkande. Bygga förtroende och relationer – för ansvarstagande.

…och…när elever/barn/unga litar på sina kamrater, sina lärare och sina föräldrar är de mer benägna att ta ansvar för sina handlingar!

En bild av framsidan av OECDs rapport Transformative Competencies

Corona(v)år

Inser att det var länge sedan nu. Länge sedan det kom något inlägg här. Inte för att jag haft skrivkramp eller så, men det har ju varit en del att stå i. Inte för att jag tror att det finns någon risk att glömma bort den här våren/det här året (men kanske kommer vi att förtränga det?). Men för säkerhets skull bäst att skriva ett inlägg.

Den 17 mars jobbade både jag och Stefan hemifrån. Det hade vi gjort sedan några dagar. Vi var dessutom mitt inne i en flytt från huset vi bott i sedan 14 år tillbaka. Jag flyttade runt bland de arbetsytor som fanns i huset och ena stunden satt man i en gamingstol i barnens rum och framåt eftermiddagen när barnen kommit hem fick några flyttkartonger bli något slags stå-skrivbord. Ungefär så var läget den där tisdagen när telefonen ringde. Det var föreståndaren för Högskolepedagogiskt centrum som ringde. De behövde hjälp i Corona-omställningen till digital undervisning och examination. Stefan jobbade ju redan intensivt med detta tillsammans med övriga kollegor och nu fick jag alltså frågan om jag ville ansluta till det arbetet. Jaha tänkte jag, vi som precis kommit igång i projektgruppen ordentligt med Framtidens lärarutbildning, med massa spännande saker på gång, hur skulle det bli nu?

Jag bollade med mina arbetskollegor och funderade några timmar. Kollade förstås också med Stefan att han tyckte det var okej att vi nu skulle bli närmsta kollegor för ett tag (ingen visste ju då för hur länge). Sen ringde jag och tackade ja till att under närmsta tiden jobba 80% för att bidra till omställningen till distansutbildning vid Örebro universitet. Jag hade kvar tid i min vanliga projektsamordnarroll för att hålla saker rullande och som tur var fick vi en förstärkning till projektet under tiden jag var borta.

Under drygt två månader jobbade jag i dessa dubbla roller. Svårt, intensivt och komplext men också roligt att få vara behövd och få möjlighet att hjälpa till – samtidigt som jag lärde mig massor. Jag jobbade med denna sida: http://oru.se/distans men också med vår interna sida där många frågor och svar arbetades fram tillsammans med jurister och ansvariga för system och digitala lösningar – för både undervisning och examination.

Det var en intensiv vår, men lärorik på många sätt. Inte minst lärde jag mig en hel del om mig själv och vilken kapacitet som kan grävas fram när man behöver det. För nu är också huset sålt och familjen flyttad till ny adress. Tänk det funkade även det, med fullt fokus och många snälla starka vänner som hjälpte oss både före, under och efter denna knasiga vår. Tack!

Workation

Med tåget till Stockholm igår morse och med tåget tillbaka hem idag på morgonen så har jag haft en ”mini-workation” med mina gamla goda kollegor Hellen och Camilla – som båda nu är på plats på nya spännande uppdrag i yrkeslivet. Vi hann med massor under vårt dygn tillsammans i Stockholm: jobb, prat, mat, skratt och fniss i en härlig blandning. Men här kommer en lite mer strukturerad rapport av vårt dygn:

Efter vindsnabb tågresa med uppdatering av Hellens och mitt nya yrkesliv och roller (Epiroc och Universitetet) gick vi raka vägen till Riksdagen där vi efter säkerhetskontroll blev insläppta och mötta av Camilla, numera riksdagsledamot för Miljöpartiet, med så många spännande arbetsuppgifter och viktiga ansvarsområden att jag blir alldeles häpen över det stora och svåra uppdrag våra folkvalda har att förvalta.

Efter kaffe och semla i caféet blev det en kort tur i trappor och kulvertar för att lämna av Hellen i biblioteket för att hon skulle få arbeta i lugn och ro en stund. Jag och Camilla besökte då seminariet ”Sexualundervisning för alla” som var angeläget ur många perspektiv i min roll som projektsamordnare för Framtidens lärarutbildning. Efter seminariet och prat över en kaffe i flergångsmugg (MP) hade jag och Camilla redan flera idéer på gång, både kring lärarutbildning och lärarfortbildning inom ämnet.

Under eftermiddagen hämtade vi Hellen och sen fortsatte Camilla sin guidning genom kammare och utskottsrum. Hon berättade om sin vardag och vi hälsade och småpratade med både för mig kända och mindre kända ansikten. Kl 15.50 ljöd voterings-larmet och jag och Hellen fick ta plats på läktaren för åtta minuters ”underhållning”. För längre tid än så tog det inte. Jag har aldrig hört någon (talman) pratat så fort någonsin och jag begriper fortfarande inte hur dessa drygt 300 människor lyckas trycka på rätt knappar under de där sekunderna som voteringslampan lyste. Märkligt, men ett mycket imponerande maskineri!

Efter denna föreställning blev det välförtjänt chips och lite kallt bubbel i Camillas övernattningslägenhet bland smala gränder och sneda trappor. Sedan avslutade vi med mat och sammanfattning av dagen innan jag somnade ovaggad efter dagens alla intryck.

Imorse blev det sedan frukost och tåg tillbaka till Örebro för vanligt jobb och möten på universitetet på eftermiddagen. Supereffektivt och supertrevligt det här med Workation. Rekommenderas varmt. Nästa gång får det bli en längre tripp!

Att bygga ett team

Låt mig presentera: Sofia, Anna, Ann, Mari och lilla jag. Det här Teamet med stort T. Projektgruppen för Framtidens lärarutbildning. Ja det finns fler grupperingar i projektet förstås, men idag var det vi som träffades för en förmiddag med lägesrapport och kreativ tankeverkstad.

Fem legofigurer med tillbehör

Innan vi började mötet så drack vi kaffe, åt kakor och …. byggde lego! Vi byggde varsin lego-avatar med tillhörande accessoarer och andra personliga tillbehör som skulle symbolisera något i vår yrkesroll eller personlighet.

Så vad tycks? En mail-dress på mig, en magisk trollstav (eller är det en dirigentpinne?) till projektledaren, skridskor på min allra närmsta delprojektledare, sopborste i handen på vårt admin-proffs och en kanna i handen på delprojektledaren (med många tankar i huvudet) som vattnar och får omgivningen att växa.

Behöver jag säga att det blev ett givande möte?

Efter Umeå

”Kan det verkligen vara värt att åka så långt för några möten?” Detta frågade jag mig för några dagar sedan när jag funderade på det här med sovvagn mm (se föregående inlägg).

Men nu med facit i hand (jag är i och för sig inte hemma ännu – så än kan ju resan bli längre och besvärligare än förväntat) så kan jag säga: Det var värt det!!

Igår hade jag fokus på Praktiknära forskning och vår medverkan i ULF-satsningen via Umeå-noden. Det var väldigt lärorikt att prata utmaningar och möjligheter med samverkanslektor Stina Westerlund och senare på dagen diskutera effektiv kommunikation med Anna Holmström.

Efter promenad och mat så passade jag sedan på att läsa denna innan det var dags att sova: http://www.ifous.se/app/uploads/2019/06/201905-Ifous-Fokuserar-Skolmiljer-H.pdf

När ny dag grydde och solen äntligen nådde över trädtopparna så var det dags för nytt möte med nytt fokus: Flexibla lärandemiljöer och jag fick hela förmiddagen tillsammans med Åse Tieva, Universitetslektor vid Universitetspedagogik och lärandestöd, och vi samtalade intensivt om stort och smått. Vi var lika övertygade båda två om att våra fysiska rum och miljöer, samt förväntningar på dem och de arbetssätt som används där, kan bidra till att öka kunskapsresultaten och hjälpa våra studenter att träna viktiga förmågor för framtiden. Vi lovade att hålla kontakten och fortsätta vårt samarbete. Ska bli så spännande…

Men… eftersom det är några timmar kvar på denna resa så ska jag runda av att läsa Åses (m.fl) kapitel (sid 16-33) i denna tidskrift.

Borde hinna dessa sidor innan det är dags för paus och tågbyte i Stockholm. 

Tack Umeå för den här gången! Misstänker att vi ses (snart) igen.

Väggkonst vid Umeå tågstation: Lev!

Öronproppar och hålkortsnyckel

Efter lite vånda och resfeber steg jag på sovtåget igår kväll på Örebro C, något försenat, med destination Umeå. Jag hade tvekat över detta resesätt men nu när jag sitter här i Umeå – något trött dock efter en mötesdag – så måste det konstateras att det absolut är ett gott alternativ att resa på. Men nybörjare som jag var så förlöpte min resa som följer:

När jag väl kommit på tåget igår och konduktören äntligen kom och låste upp hytten så visade det sig att mina två hyttkompisar redan snarkade o sov. 

Med sms-pepp från goda vänner hur jag skulle bädda min underslaf och med medhavda proppar i öronen, efter råd från rutinerad vän, så lyckades jag somna. Men i Sundsvall skulle tåget delas på två. De stökade och bökade och drog oss fram och tillbaka innan min vagn började rulla i jämn takt igen. 

Efter ett toabesök med hålkortsnyckeln i fast grepp, efter tips från ytterligare tågvan vän, så lyckades jag till slut komma till ro och få tre timmars fin sammanhängande sömn. ”Landade” i Umeå på utsatt tid och blev bjuden på hotellfrukost av kollega som också bodde i stan över natten. 

Konstaterar att när sömnen infinner sig och rälsen är fri från löv, solkurvor och spårspringare så är ju tåget ett utmärkt sätt att ta sig från punkt A till B. Utan transfers och säkerhetskontroller, med gott benutrymme och tillgång till vänner via mobilen hela resan (typ). 

Umeå – jag kanske kommer tillbaka. Men först ska jag hem igen imorgon. I vanlig sittvagn…får se hur det kommer att gå. 

En underslaf i en sovvagnskupé

Full fart framåt

Första hela arbetsveckan i år läggs till handlingarna idag. Detta var även min första 100%-vecka i min nya roll som Projektsamordnare i rektors strategiska satsning Framtidens lärarutbildning vid Örebro universitet  – och himmel vad mycket som hunnits med dessa dagar och hur mycket som händer på universitetet just nu. Jag får nypa mig i armen. Tänk att jag får förmånen att vara med på resan och bidra som en liten del i helheten.

Ett ”flow” av sällan skådat slag har infunnit sig denna vecka och till stor del beror det på min nära kollega Anna Johnsson som jag inte jobbat med så länge men som redan känns som min bättre hälft i vår arbetsrelation. Hennes tempo och beslutsamhet spelar i en egen division och utmanar mig på ett nytt sätt som jag inte mött tidigare. Spännande.

Men nu dags för soffan och lite distans och reflektion. Typ äta god mat och titta rakt fram och försöka att ”bara vara” några timmar. Får se om jag lyckas. Men redan på måndag är det nya tag och sen nattåg till Umeå för utbyte av erfarenheter med mina kollegor där. Ska bli kul. Mer om det nästa vecka.

Trevlig helg!

Utsikt från projektkontoret i januariljus - en kaffekopp i ett fönster och tulpaner på ett bord.Projektkontoret i januariljus

Den spännande fortsättningen?

Sedan augusti 2017 har jag funderat på den där slutklämmen i motiveringen till det Pedagogiska pris jag då fick ta emot: ”På din pedagogiska väg har du redan bidragit så mycket till att utveckla Örebros skolverksamheter. Vi ser alla fram emot den spännande fortsättningen.”

Man kan ju få prestationsångest för mindre. Vadå fortsättning liksom – och vilka är ”alla” dessa som sitter och väntar på vad jag ska hitta på härnäst?

Ungefär samtidigt som jag fick priset så krisade jag ihop ordentligt och började ifrågasätta min plats i yrkeslivet och vad jag egentligen kunde bidra med. Jag fick skrivkramp här på bloggen och var hård och krävande både mot mig själv och min omgivning. Möjligtvis berodde det på formuleringen till priset men mer troligt var det att jag faktiskt på egen hand funderat på vad ”jag egentligen ska bli när jag blir stor”.

Jag bestämde mig för att hoppa av mitt arbete som lärare på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade och hoppa ut i en okänd framtid. Jag sa upp mig och famlade efter nya dörrar att öppna. Efter en tid av sökande så fick jag möjlighet till en deltidstjänst på Lärarutbildningens kansli på Örebro universitet och startade också upp en enskild firma för att kunna fylla ut med andra uppdrag resten av tiden.

I ett och ett halvt år har jag nu jobbat på universitetet och lärt mig massor av mina kloka kollegor och haft diverse uppdrag med anknytning till lärarutbildningen: Jag har handlett studenter på förskollärarprogrammet som gjort sin VFU, undervisat studenter på grundlärarprogrammet i teknik och bedömning och föreläst på ämneslärarprogrammet om verksamhetsnära skolutveckling.

Jag har samlat på mig erfarenheter som jag nu hoppas få användning av i min nya roll som Projektsamordnare för rektors strategiska satsning ”Framtidens lärarutbildning” vid Örebro universitet.

Kanske är det nu den ”spännande fortsättningen” börjar? Kanske kommer jag kunna bidra till framtiden? Hur som helst så ser jag mycket fram emot mitt nya uppdrag och hoppas kunna hjälpa till med att synliggöra det fina arbete som redan görs vid Örebro universitet med lärarutbildningen – men även vända och vrida på stort och smått – kommunicera med studenter, lärare och verksamheter för att ytterligare förbättra och tillsammans kunna skapa Framtidens lärarutbildning – för framtidens lärarstudenter – för framtidens lärare – för framtidens barn och elever i förskola och skola.

Mer meningsfullt kan det knappast bli. På måndag är det dags för den spännande fortsättningen!

En glaskula som hänger i ett träd med gräsmatta bakom

Fem timmar på Änglanda

Så glad över att bli inbjuden av min Alfred att hälsa på i hans skolvardag på Änglandaskolan idag.

Årskurs 2 på Änglanda håller till en våning upp i hemvist Lila och idag var det ca 40 barn där. Tre lärare, en fritidspedagog och en resurs växlade smidigt under dagen grupp, innehåll och ansvarsområden.

I korthet upplevde jag följande under min dag som förälder på skolbesök: Samling i gradängen med lugn musik, dagens schema och sen stationer: korsord/ordgömma, omvänd ”hela havet stormar” och tangentbordsträning. Rast med fotboll, klättring och prat med engagerad rektor och tillika god vän och sen stationer igen (ca 13 barn vid varje station och en pedagog): Lilla aktuellt med diskussion om allt möjligt (t ex stulna riksregalier och DJ-event i Fortnite), mera korsord och sen egen konstruktion av ordgömmor. Rast och efter det lunch i en matsal stor som ett hav men tyst som ett bibliotek. Förundrad ser jag hur alla elever lugnt sitter kvar fast de ätit färdigt. Jag frågade Alfred hur de vet när de får gå från maten? Han pekar på läraren och säger: ”Ser du H. Ser du att hon har en pil på huvudet? När pilen går, då får vi gå…” Häpen tittar jag upp och ser hur H har ett gult diadem på huvudet med en stor gul pil på. Inser att här på Änglanda är varje detalj och rutin väl genomtänkt för en väl fungerande skolvardag.

Efter lunch blev det filmvila och sen (mitt) favoritämne: matematik! Veckans grej och sen tack och hej då och önskan om ett roligt sportlov.

Gick sakta hemåt med Alfred. Tacksam och glad över att fått vara med om en skoldag på Änglanda. Fem timmar lärande, rutiner, värme, pedagogik och kamratskap. Värmer mammahjärtat gott och läraren i mig njuter av att notera det pedagogiska hantverket hos Änglandas pedagoger.